Rädda Nasse!

Min syster gav mig en utmaning! Att rädda Nasse!

Jag tror inte hon förstod vilken utmaning det blev. Jag tänkte att som alltid börjar jag med kanten. Det ser ju lätt ut, här är ju till och med en tvåfärgad ram så jag kan snabbt sortera ut två varv. Mmm sorteringen gick bra, sedan började problemet! Jag och dottern grep oss an uppgiften. Vi tyckte vi var jätteduktiga och visst var det lite klurigt men vi fick ihop stora delar. Sedan var det stopp när vi försökte sätta ihop de stora delarna. Hur vi försökte så passade det inte. Men om vi flyttar den dit då? Ja! Det passar, men då blev den här delen över. Så höll vi på tills vi i princip flyttat om alla bitarna och ramen var hoplagd minst tre gånger. Men i sann Puh-anda gav vi inte upp. Det gäller att prova alla lösningar. Det som vid första anblicken verkar rätt behöver inte vara det. Det gäller bara att vara öppen för nya idéer och utrustad med ett stort tålamod.

 

 Vi sorterade i gräs, blommor, träd och himmel. Och figurerna! Efter kampen med kanten lovade vi oss själva att figurerna sparas till sist. Det är belöningen för ansträngningen!

Efter stor ansträngning var även andra varvet av kanten på plats och dottern började lägga himmeln. Den delen som brukar vara hopplös att få ordning på. "Tänk att den klarblå himmeln var den enklaste delen" var dotterns kommentar när de himmelsblå bitarna var på plats. Och så var det faktiskt. Efter den hopplösa kanten var himmeln riktigt enkel. Det gäller att inte ge upp i förväg därför att man tror att något är svårt.

 Samtidigt började jag plantera blommorna, ett hyfsat omväxlande nöje då det var stora variationer i färg och form. Det märkliga var att det blev några blombitar över som inte passade in. Med gemensamma ansträngningar kom även träden på plats. Små nyansskillnader och små formskillnader som kräver fullständig koncentration för att nå resultat. Jag inser att det skulle vara näst intill omöjligt att försöka förklara för någon annan hur jag tänker på de små detaljerna när ser en bild framför mig på den saknade delen. "Den ska ha den lite grågrönare nyansen än så här. Och den är ganska normal i formen, men lite kortare här och så lutar den litegrann."

Gräset lades på plats och lämnade ett tomrum som sträckte sig upp mot himlen för figurerna. Kvar fanns de förbryllande blombitarna. Det var dottern som insåg vårt misstag. Det är inga blomblad - det är Tigers svans! Återigen gäller det att med öppet sinne ta sig an en uppgift och inte fastna i ett synsätt då det alltid finns olika perspektiv.

 Till slut fick vi vår belöning!!! Allt faller på plats och vi har räddat Nasse. Utan vår ansträngning hade han kanske flugit iväg och landat långt hemifrån ensam och rädd. Stackarn! Vi känner oss nästan som hjältar.

Den andra dottern som inte varit med i vårt byggande men sett vår ansträngning gav oss ett råd: "Grattis!! ;D  nu är det bara att plocka isär och bränna upp det skitpusslet! Glöm inte att fota först." Men vi svarade att nu ska vi njuta av vårt arbete hela veckan, sedan ska vi packa ner bitarna försiktigt och leta upp ett pussel med tvåtusen bitar istället. Dags för nya utmaningar!

Gott slut!

God fortsättning på det nya året! Nya möjligheter!

Visst är det något märkligt med nyårsafton. Vi sätter punkt och börjar om på nytt. Knappast någon annan gång på året ser vi helheten, bakåt och framåt. Vi har förmågan att glömma det som varit före denna dag och bygga upp stora planer för de kommande månaderna. Så här vid tjugondaknut är alla löften redan spruckna, eller hur? Och det är kanske lika bra det. Det viktigaste är kanske inte att hålla sina nyårslöften utan att ge sig den tid det tar att reflektera över sin situation så att man kan sätta upp sina löften. I så fall är det kanske ett bra löfte att ge sig själv tid att då och då reflektera i vardagen. Eller att sätta upp ett trevligt löfte som jag hörde på radion. Att varje dag dela med sig av ett leende :D

Jag som råkar fylla år mitt i dessa helgtider får ytterligare ett tillfälle att summera, för visst blir också födelsedagen ett tillfälle för summering av det gångna året. Kanske inte lika många löften som uttalas men ändå en omstart.

Det tredje tillfället på kort tid som blir en omstart för mig är vid tjugondaknut när granen åker ut. Det är nu jag varje år lovar mig att jag ska rensa bland julpyntet så att det får plats att stuva undan. Det är nu jag lovar mig själv att nästa år ska jag se till att kasta ut granen tidigare så att inte alla barren stannar kvar inomhus. Jag står där och klipper ner granen bit för bit och lyckas få plats med den i ett par pappkassar som kan tömmas i komposten. Lite sorgligt på den fina stolta gran den en gång var, men vi har njutit av dess prakt hela julen. Sedan är det då alla tomtar som spridit ut sig i huset. Antalet har blivit färre med åren, men det betyder att desto fler tomtar stannar kvar i julpyntslådorna. Och problemet kvarstår varje år, hur fick alla tomtar plats i lådorna före jul? Trots att jag inte fått eller investerat i nytt julpynt så tycks julpyntet svälla under de veckor vi luftar det i huset. Tar tomtarna näring från julmaten och går upp i vikt?

Det är verkligen en kraftansträngning att städa undan julpyntet. Men sedan kommer belöningen! Även om jag verkligen är en julmänniska och inte vill vara utan gran och tomtar, så är det en befrielsekänsla som infinner sig när allt är borta. Nu kommer den verkliga omstarten. Nu kan det bli ordning på tillvaron igen. Nu finns möjlighet att kanske flytta om en möbel eller två. Det provisorium som uppstår när granen ska få plats och tomtarna intar hyllor och bord kan få återgå till det normala igen. Det negativa är mörkret som infaller när alla stjärnor och ljusstakar plockas bort. Jag har blivit stor anhängare av pappstjärnorna på fot. Det löser mörkerproblemet direkt. Bara ny skärm på foten och julen är borta men ljuset är kvar. Kvar från julen står nu bara ett par stolta amaryllisar och de är så vackra att de gärna får stå kvar några dagar till.

Strax före nyår hörde tonårsdottern när jag pratade med en bekant som är 60+. "Gott slut" sa jag. Dottern tyckte att så kan du väl inte säga till någon som är så gammal. Det låter som om han är så gott som död. Ja, vi har lite olika perspektiv på åldrandet kanske! Jag tycker i alla fall att jag kan önska alla jag möter ett Gott Slut på Julen nu när tomtarna återgått till vrårna och en önskan om en God Ny Vår då jag välkomnar fång av tulpaner!  Och varför inte en och annan fastlagsbulle … :D