Stjärngossens fall

Så här mitt mellan Lucia och jul går mina funderingar till ändrade traditioner. Förra veckan fick jag möjlighet att se ett fyrtiotal förskolebarn gå luciatåg. Det är klart att man tänker tillbaka på alla luciatåg som jag varit med i eller tittat på under åren.

Som riktigt liten gick jag och storasyster luciatåg som tärna respektive lucia. Vi gick till mormor och morfar och till tant Signe och farbror Algot och tant Jönsson. Det var så grannarna kallades då. Tant och farbror. Om jag minns rätt så hade den första luciakronan ett stort 4,5 volts batteri som på något sätt skulle fästas under lucialinnet. Sedan blev det lite modernare med stora stavbatteri som gjorde kronan tung, sista kronan jag köpte var med de små batterierna som även små lucior orkar bära.

Luciatåg var en allvarlig tradition med en lucia, övriga flickor var tärnor, pojkarna var stjärngossar och kanske fick en eller ett par små tomtar smita med för att sjunga tipp-tapp. Glittret i håret på tärnorna skulle vara enkelt, inte de nymodiga tjocka varianterna som började dyka upp i affärerna. När döttrarna började bli så stora att de skulle delta i skolans luciatåg var det lite friare val. I vår familj har det varit lite blandat. Det var tomtemor, pepparkaksgumma och en gång valde en av döttrarna att vara tärna vilket resulterade i att hon var ensam tärna för alla andra tjejer var lucior. Allvarligare var det förstås när de deltog i kyrkans luciatåg, tillbaka till en lucia, tärnor och stjärngossar. Mina bästa luciaminnen är de två gånger döttrarna varit lucior i just detta luciatåg i kyrkan, en av gångerna med levande ljus i håret. Då började jag gråta av stolthet <3

Tillbaka till förra veckans luciatåg så gör jag reflektionen att tåget inte riktigt ser likadant ut. Är det kanske inte en allvarlig tradition längre? Det var ett par lucior och några tärnor, två stjärngossar! Är stjärngossar ett utdöende släkte??? Nånstans i bakhuvudet finns en tanke att det från början var stjärngossar som gick runt i tåg i byn och sjöng "Lusselelle elva nätter före jul…" När kom Lucia in som en svensk tradition? Hon var ju ett italienskt helgon. I vilket fall så var både stjärngossarna och luciorna i minoritet i detta luciatåg. Men de övriga trettio barnen då? Ja ett par små söta pepparkakor var där men sedan var resten tomtar!! Det svenska traditionella luciatåget har ersatts av ett tomtetåg med inslag av lucior.

Missförstå mig inte, barnen var helt underbart söta, men är det fortfarande Lucia vi firar? Jag såg ett inslag på nyheterna på kvällen den 13:e som handlade om säkerhet på lekland. I reportaget såg man en grupp förskolebarn som vi fick veta var där för att fira Lucia?! För mig får barnen gärna vara på leklandet den 13 december, men för mig är det inte möjligt att fira Lucia på detta sätt. Jag läste också en tidningskrönika som berättade om ett barn som varit snöboll i luciatåget vid ett tillfälle. Ok det kan man kanske tänka sig. Men krönikören berättade också om ett annat barn som inte hade fått vara leopard i luciatåget och undrade varför man inte kan vara det. Men här går väl ändå gränsen!! Vad har leoparden med lucia eller ens jul att göra?

Jag är helt klart positiv till att modernisera traditioner, men är det verkligen en tradition om man ändrar till oigenkännlighet? Lucia behöver kanske inte vara den allvarliga tradition den en gång var, men om inte luciorna är i centrum för tåget ska vi kanske inte kalla det för luciatåg. Kanske är det ett tomtetåg eller jultåg vi ska presentera det som. Och om leoparden ska med så bjud istället in till vinterkarneval.

Puh mitt i det traditionella julstöket :D

Musikupplevelse

Jag har varit på opera för första gången i mitt liv. La Traviata. En mäktig och kanske lite märklig upplevelse. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det var en märklig upplevelse eller inte. Jag har däremot bestämt mig för att jag absolut vill gå på opera igen.
   
Operaupplevelsen kan ses i olika delar och då menar jag inte handlingens olika akter. Första delen är byggnaden. Mitt första operabesök var på Kungliga Operan i Stockholm. Det är en så otroligt vacker byggnad att bara ett besök här är en stor upplevelse i sig. En mäktig upplevelse. En byggnad så perfekt utformad för musik och dramatik. Bara att kliva in i salongen förflyttar besökaren till en annan värld, till en annan tid. De förgyllda balkongräckena ramar in publiken mot en bakgrund i rött. Över oss svävar den helt magnifika takkronan. För visst ser den ut att sväva sin storlek till trots, jag har tagit reda på att kronan väger två ton! Jag och dottern sitter på översta balkongen men känner trots det en närhet till scenen. Byggnadens utformning gör att alla 1100 besökarna ryms inom en liten radie som skapar närhet i salongen.
   
Musiken blir nästa del av upplevelsen. Mest fascinerad är jag över hur fantastiskt duktiga sångarna och musikerna är. I dagens mediavärld där allt är inspelat och retuscherat, blir det ytterligare en stark upplevelse att imponeras över hur skådespelare och musiker direkt överför sin passionerade inlevelse till var och en i publiken. Visst kan man gå på konsert eller teater och imponeras där, men det är sällan musiken tränger in i en så som min upplevelse var här. Säkert är själva operabyggnadens utformning och akustik en stor bidragande orsak även här. Men visst förstår jag Julia Roberts känsla i Pretty Woman.
   
Sedan kommer frågan om opera är en märklig upplevelse? Visst är det märkligt att sitta i Stockholm, se en opera som utspelar sig i Paris, höra hur huvudpersonerna för en sjungande dialog på italienska. Handlingen känns tidlös samtidigt som scenografi och kläder ibland pekar mot flera olika årtionden under de senaste hundra åren, ända in i modern tid. Det som då blir ytterligare märkligt är de italienska texterna som flyttar oss tillbaka till Verdis tid. La Traviata, den vilsegångna, ja så kan det nästan kännas om man försöker få ihop de olika intrycken.
   
Men det är om man börjar analysera. 
Jag inser att opera bara ska avnjutas. 
Att tillåta sig själv att översköljas av musiken.
   
 
   

Vänskap

Dottern träffade en mycket nära vän häromdagen. De har känt varandra hela livet. De har aldrig bott nära varandra men har träffats regelbundet genom åren. Vi föräldrar har däremot bott nära varandra och det var på den vägen deras vänskap inleddes. Det fick mig att tänka på vad som händer om man är på rätt plats vid rätt tillfälle.

Det här om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle brukar väl ofta förknippas med karriärframgång eller ekonomisk framgång. Då en gång för tjugo år sedan kan vi knappast säga vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Mitt under byggboomens gyllene år köpte vi vår lägenhet för ett par hundratusen. Vårt fattiga studentliv skulle vi lämna bakom oss och göra en god investering. Vi var inte på rätt plats vid rätt tillfälle. Bubblan sprack och bostadspriserna rasade, räntan var uppe och vände på 25%!! Vi fick se vår säkra investering krympa ihop till ett minus. Vi var kanske på rätt plats men definitivt flera år för sent. Vi flyttade ifrån lägenheten med ett resultat på minus femtiotusen! Men det gäller att se den positiva sidan - vi slapp betala skatt på investeringsvinsten. Det var bara att lämna misslyckandet bakom sig.

Nu i efterhand kan vi dock med säkerhet säga att vi trots allt var på rätt plats vid rätt tillfälle. I samma hus flyttade ett par i samma ålder in. Vi hälsade på varandra och småpratade lite, mycket mer blev det egentligen inte. Tills den dag det uppdagades ett gemensamt historiskt intresse i båda familjerna. Detta blev början på en närmare bekantskap som höll i sig efter att båda familjerna flyttat.

Nu tjugo år senare och ett antal flyttar senare, som ibland inneburit att nära hundra mil skiljt oss åt, träffas vi fortfarande med stor glädje. Mellan våra döttrar har det vuxit fram en otroligt stark vänskap. En vänskap som värmer i hjärtat.

Ur ett ekonomiskt perspektiv var vi på samma plats vid fel tillfälle. Men förlusten är sedan länge betald. 

Och till familjen T vill jag bara säga - vår vänskap genom åren har varit värd varenda krona av de femtiotusen vi fick med oss i skuld vid flytten <3

 Alltså i ett historiskt perspektiv var vi på rätt plats vid rätt tillfälle!

Ett historiskt investeringsobjekt som får representera vår vänskap genom åren - Burg Eltz.

På rätt plats vid rätt tillfälle. Dess skyddade och strategiska läge en bit in i skogen vid Moseldalen har bidragit till att slottet är intakt trots alla krig som utspelats i området genom århundraden.

Röstsvag

Röstsvag var min status på facebook häromdagen.

Hes eller familjeomröstning???? fick jag som kommentar. Det fick mig att fundera på närliggande formuleringar.

Jag kan inte göra min röst hörd!

Betyder det:

Jag har inte möjlighet att göra min röst hörd.

Eller:

Jag får inte lov att göra min röst hörd.

Eller:

Jag struntar i att göra min röst hörd.

För min egen del handlar det om att jag nästan helt tappat rösten. Så blir den bättre några dagar för att åter krympa ihop till oigenkännlighet. "Varför pratar du så där?", "Din röst låter konstig" kommenterar barn jag mött dessa hesdagar.  Jag har helt enkelt inte möjlighet att göra min röst hörd! Men min dotter sa till mig att "Mamma, när vi var små och lät så där sa du till oss att vi skulle prata mindre. Det borde du kanske också göra". Huuhhpp! Ja så är det kanske. Jag får inte lov att göra min röst hörd. Inte just nu i alla fall om jag vill bli frisk. Och ibland borde jag nog inte låta min röst bli hörd. Min inställning är att man ska säga vad man tycker, men erfarenheten säger att ibland hade det definitivt varit bättre att vara tyst! Och någonstans bottnar ju säkert våra visdomsord i erfarenheter: Tala är silver, tiga är guld!

I vanliga fall får jag dock göra min röst hörd. Men det är inte en självklarhet för alla. Förra sommaren var familjen i Tunisien. Inte kunde vi ana då hur illa ställt det var i landet och vad som skulle komma att hända bara ett halvår senare. I dagarna hölls det val i landet, invånarna fick göra sina röster hörda. Och hela denna snabba utveckling som hänt i arabländerna fram till idag. I länder där det inte varit en möjlighet att göra sin röst hörd, därför att man inte fått lov att göra sin röst hörd. Nu har även Libyens diktator fallit efter långa strider och lättade röster jublar. Nu följer ett tufft arbete att få ihop alla röster till en samspelt kör i de enskilda länderna, en kör där de olika stämmorna blir hörda och lika mycket värda.

Att strunta i att göra sin röst hörd är kanske det värsta av de tre alternativen. Antingen bryr man sig inte om vad som sker runt omkring. Eller värre, man har tappat tron på att det spelar någon roll vad jag tänker, tycker och säger. Men visst spelar det roll. Inte hade den snabba utvecklingen mot en mer demokratisk process skett om inte någon vågat göra sin röst hörd och utnyttjat dagens kommunikationskanaler. Samtidigt påminns vi ofta om, och bör påminnas ofta om, vilken skada dessa medier också kan göra. Ingen får lov att göra sin röst hörd om det skadar en individ eller grupp av individer, även om jag har möjlighet att göra min röst hörd. Då är det bättre att strunta i att göra min röst hörd.

Gör din röst hörd! Men tänk på att tala ska vara en lätt ädelmetall som silver och inte ord av bly eller annan förorenande tungmetall.

När löven faller

"Men innan de faller ska klorofyllen dra sig tillbaka och släppa fram de övriga färgämnena som ska förvandla träden till ett fyrverkeri i gult, orange och rött."

 Jag tog till mig orden i Bengt Hertzmans kåseri i Helsingborgs dagblad en söndagsmorgon i oktober. Visst är det en bra sammanfattning på hösten! Löven "regnar ner" som ett litet barn beskrev det häromdagen. Och runt oss haglar det ekollon och bokollon i ett plopp-plopp-plopp. Snart är vi där då vi går genom skogen på en matta av oändliga nyanser. Träden skalar av sig löven som om de varma färgerna bränner mot trädkroppen. Snart står träden nakna och visar upp sitt magnifika nätverk av grenar. Varje år förundras jag över hur många löv som kan komma från ett enda träd. Mitt på gårdsplanen står en minst sextio år gammal lönn. På hösten täcks hela gräsplanen med dess fingerlöv. Stora lövhögar krattas ihop och skottkärra efter skottkärra fylls med löv och körs bort. Men hur kan det bli så många löv? Svaret är egentligen enkelt. Titta upp i trädkronan och förundras över den sammanlagda längden av grenverkat.  För att åstadkomma den heltäckande gröna sommarkronan måste ju varje liten gren bäddas in. Och då är det inte svårt att förstå den stora mängd höstlöv som alstras.

  

Samtidigt som löven bildar en matta av oändliga nyanser, så bjuder vädret på oändliga nyanser av skiftande utbud. Det är lätt att bli lurad av väderomslagen. Förra veckans lysande sol mot en klarblå himmel bjöd på nära nog sommartemperatur. Nästa morgons hundpromenad såg jag mer än en som låtit sig luras att gå ut lättklädd. Inte var det lätt att genomskåda att dagens sol endast kunde värma upp luften till ynkliga sju grader. Om man inte sett den frostiga daggen på trädäcket innan man gav sig ut. Är man inte är beredd är det också lätt att överraskas av en störtskur. De vita molntussarna förvandlas snabbt till en kolsvart himmel. Ena minuten beundrar jag den vackraste och skarpaste regnbågen. Nästa minut är regnet över mig, de stora dropparna faller tungt och möter ytan i pölarna som hoppande grodor. Ena dagen hörs några förvirrade småfåglar kvittra i höstvärmen som om det var vår, nästa dag överröstas de av den vinande vinden som virvlar upp löven och får mig att luta mig framåt när jag går.

Antingen kan man välja att kura ihop sig i stugvärmen eller så väljer man att ta sig an utmaningen. Dags alltså att bli listig och försöka lura det okynniga höstvädret. Välkommen vante och mössa, myströja och regnbyxa! Vi möts i hösten!

Boktjuven

"Köp den, låna den eller stjäl den, men framför allt: Läs den!"

Så står det på omslaget av Boktjuven av Markus Zusak.

Jag började läsa den en gång, men kom bara några kapitel den gången, minns inte längre varför. När min sextonåriga dotter nu uppmanar mig att läsa boken, tar jag den åter till mig. Och den här gången kan jag inte sluta läsa.

Den är vacker och omskakande, det är godhet och ondska sida vid sida, berättad av, eller jag ska kanske hellre säga målad av, döden. Det är värme i kylan. Det är hopp i hopplösheten. Det är kreativitet i en omöjlig tid. Det är berättelsen om livet i en liten tysk ort under andra världskriget. Trots att, eller kanske bara därför, som handlingen och slutet antyds flera gånger under berättelsens gång, drivs jag att vända sida efter sida för att få veta. Jag drivs av en inre konflikt att jag vill fort läsa vidare för att följa Boktjuven, samtidigt som jag inte vill att boken ska ta slut och bli tvungen att ta förväl till huvudpersonerna.

Detta måste väl vara ett kännetecken på en läsvärd bok!

Jag blir Liesel. Den lilla flickan som fascineras av ord och böcker. Jag känner ett starkt släktskap med Hans Hubermann. Dragspelaren med glimten i ögat och en cigarett i mungipan. Och visst känner man Rosas omtanke innanför fasaden. Men jag känner mig inte så modig som de. Tvärtom känner jag en feghet i att jag inte förmår ta till mig all den grymhet som utspelades i Nazityskland. Eller i de konflikter som utspelar sig i vår värld idag. Eller kanske är det enbart en försvarsmekanism. Jag känner mig oerhört tacksam att jag inte var Liesel eller har behövt uppleva krigets fasor. Gång på gång när man läser eller hör om historiska eller aktuella krigshändelser kommer frågan: Hur kan någon behandla andra människor på detta sätt? Jag förväntar mig inget svar. Jag tror inte det finns något svar som är möjligt att förstå!

Jag hoppas och tror att jag i alla fall har en del av Liesels omtanke och kreativitet att dela med mig av.

Tack A, för att du fick mig att läsa boken <3

Du som ännu inte läst boken, följ hennes råd du också:

Läs den!

Vardagslogik

En liten femåring kastade in kompisens sko i ett brett buskparti. Vi var flera stycken som engagerade oss för att hitta skon. När jag frågade den lille killen var skon kunde ha tagit vägen, svarade han: 

- Den är nog i magen på busken! 

 

 

Ur hackspettens perspektiv

Jag kom att tänka på vårens hackspett när jag var ute på min hundrunda en av dessa fantastiskt vackra höstdagar. Hans beteende förbryllade mig flera gånger under våren. I efterhand har jag fått en förklaring.

Mitt motto är ”Om man slår huvudet i väggen måste man se sig om efter dörren”. Jag minns inte längre varifrån detta visdomsord kom, bara att jag läste det någonstans för länge sedan och att det hjälpt mig vidare många gånger. Det är just denna mening som dyker upp när jag går på min hundpromenad genom skogen en tidig vårmorgon. ”Om man slår huvudet i väggen måste man se sig om efter dörren”. I skogen bor en hackspett som inte tycks leva efter samma motto. Varje dag hörs på långt håll ta-ta-ta-ta-taa … ta-ta-ta-taa … Och följer man ljudet får man syn på honom. Varje dag sitter han på framsidan av en giganstisk fågelholk och hamrar. Precis sidan om den minst två decimeter höga holköppningen. Han har inte sett sig om efter dörren, tänker jag. Och den stackaren har inte förstått att det inte kommer att dyka upp några små larver ur de perfekt hyvlade planken. Eller är det jag som inte har förstått hackspettens vision?

För en tid sedan frågade jag en mycket fågelintresserad kollega om han kunde förklara hackspettens beteende. Svaret var helt enkelt hackspettens motiv för sitt ta-ta-ta-ta-taa … Hackspetten försökte inte alls komma in i holken. Hans syfte var att meddela rivalerna om att detta var hans revir. Och vilken lycka han måste ha känt när han hittade denna jätteholk som fungerar som en förstärkare. Min hackspetts ta-ta-ta-ta-taa … ljöd högre och längre än alla andras, han var skogens konung, i varje fall hackspettskung.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, hackspetten levde efter samma motto som jag gör: "Om man slår huvudet i väggen måste man se sig om efter dörren”. Det gäller bara att se problemet ur rätt perspektiv och lösa det utifrån rätt förutsättningar. Det som jag upplever som ett problem behöver inte vara ett problem om man ser det ur ett annat perspektiv. De öppningar jag hittar som vägar att lösa problemet kan upplevas som återvändsgränder ur ett annat perspektiv. Ju fler perspektiv jag uppfattar, desto fler lösningar finns att pröva. Att kompromissa måste då vara att hitta den lösning som stämmer överens med flest perspektiv.

Slutsats: "Om jag slår huvudet i väggen, ska jag följa hela väggen för att hitta alla öppningar innan jag ser mig om efter dörren".

Mental aga

Jag har precis avslutat Tigermammans stridsrop. Och det har varit en upprörande upplevelse på tvåhundrafemtio sidor. Jag förstår att många har ställt frågan om man får lov att göra så mot barn.

Tigermamman, Amy Chua, är professor i juridik vid Yale University. Hon är född i USA, men har kinesiskt ursprung. Hennes man är också född i USA, men med judiskt ursprung. Tillsammans har de två döttrar födda i mitten av 90-talet. Amy beskriver i boken hur det är att uppfostra sina barn på det hon kallar ett kinesiskt vis i ett västerländskt samhälle.

Jag vet inte om det finns ett sådant begrepp, men det som ploppar upp i mitt huvud när jag tar del av Tigermammans stridsrop är "mental aga"!

Då kan man fråga sig vad som gjort mig upprörd. Ja, jag kan ju ta ett par exempel från boken:

Amy själv är uppvuxen med att ingenting duger om man inte är bäst. Hon uppfostrar därför sina barn på exakt samma sätt. Amy beskriver hur hon vid ett tillfälle i skolan blev näst bäst och skulle vid en ceremoni få ta emot ett pris för detta. Alla föräldrar fanns på plats. Efteråt sa hennes pappa att han hoppades att Amy aldrig mer skulle skämma ut honom på detta sätt och bara komma på andra plats.

Amys tvingar sina döttrar att börja spela piano respektive fiol  vid tre års ålder. Om man ser på dessa underbarn som spelar så fantastiskt i tidig ålder så brukar jag i alla fall förutsätta att de har denna förmåga med sig naturligt och att det sker på frivillig bas. Efter att ha läst Tigermammans stridsrop så har denna illusion försvunnit. Amy tvingar barnen att spela flera timmar om dagen och står och övervakar dem och kommenterar kritiskt minsta lilla fel. Aldrig något beröm. Barnen får aldrig träffa kompisar.

"Jag medger att det här kanske låter lite intensivt. Men jag kände att jag kämpade mot klockan. Barn i Kina övar tio timmar om dagen.  …  Dessutom befann jag mig redan i underläge eftersom jag hade en amerikansk make som tyckte att barn skulle ha roligt när de var små."

Familjen brukade ofta resa i USA eller Europa, men detta innebar på inget sätt uppehåll i musikövandet. Även i dessa läge prioriterades timmar av övning före besök på museum eller en tur på stan, även om detta ibland innebar ett stort problem för att hitta ett piano att öva på.

Vidare beskrivs hur Amy stressar från sitt jobb mitt på dagen för att hämta sin fiolspelande dotter under hennes lunch och idrottslektion för att hon ska hinna öva ytterligare någon timme. Efteråt skjutsas dottern tillbaka till skolan och hon själv åker tillbaka till arbetet. 

Så fortsätter hela boken! Jag kan avslöja att en av döttrarna till slut gör uppror och anklagar mamman för att vara egoistisk, och jag kan bara hålla med! Gång på gång undrar jag om Amy är galen. Hur kan man uppfostra på ett sätt att enbart högsta betyg och att vara bäst är tillräckligt bra? Visst ska man ställa krav på sina barn. Men att aldrig få känna att man duger? Att aldrig få göra samma saker som ens jämnåriga kompisar? Kan man fungera normalt socialt med en sådan uppväxt? Vem är det man ställer kraven på? Amy har en sådan prestationsångest som hon har med sig från sin barndom och som hon överför till sina barn. Visst vill man bli stolt över sina barn, men det är fruktansvärt egoistiskt att tvinga sina barn att bli bäst för att själv inte känna sig misslyckad. För det är ju det det handlar om. Och vilket egoistiskt förhållningssätt att inte respektera andra än sina egna barns framgångar. Jag föredrar att känna glädje av både mina barns och andras framgångar.

Jag hoppas att mina döttrar känner min stolthet över dem precis som de är.

De behöver inte vara bäst för att få min kärlek och  respekt.   

I mina ögon är ni alltid bäst i alla fall  <3

Kunskap

Att vara efterklok är alltid enklare än förtänksamhet. Jag hörde en professor i byggteknik säga att ett känt företag borde ha förstått bättre när de använde ett numera känt, men då nytt tätningsmedel för att täta en riksbekant tunnel genom Hallandsåsen. Professorn hade minsann pratat med sin forskarkollega inom kemiteknik. Kemisten hade upplyst byggprofessorn om att hade företaget bara ringt till honom så hade de på fem minuter fått veta att det var omöjligt att täta med detta tätningsmedel under rådande förutsättningar. Professorn slutsats kunde tolkas som att byggföretag har ingen kunskap. Min slutsats blir istället att om nu det inom forskarvärlden var så välkänt att medlet inte fungerar, varför sprider man inte denna kunskap? Hur ska byggföretaget veta att kunskapen finns om man inte har kunskap om att man bör fråga för att få denna kunskap? 

Då kommer jag till en intressantare fråga. Vad är kunskap? En kunskap bör rimligen vara något som kan tillämpas på något sätt. Om en forskare vet något utan att berätta kan detta knappast kallas kunskap. Om nu fenomen är välkänt inom delar av forskarvärlden är det visserligen en kunskap, men en värdelös kunskap eftersom den inte tillämpas.

Detta leder mina tankar vidare till utbildningsministern uttalande i veckan att det ska vara möjligt att göra karriär inom skolans värld. Det ska löna sig att disputera som lärare karriärmässigt = lönemässigt. Då betyder detta att om jag som lärare forskar inom ett ämne så kommer mina elever att få del av denna forskning på ett eller annat sätt, eller? Men det betyder att spridningen av kunskap blir väldigt begränsad. Ska det vara någon vits så måste ju denna kunskap istället spridas till verksamma lärarkollegor som i sin tur kan tillämpa den, men i det läget är det ju inte i lärarrollen som insatsen görs. Kan det då kallas att göra karriär i skolan? 

Det som är beklämmande i detta tankesätt är att pedagogisk erfarenhet värderas mindre än akademiska poäng. I min värld har en barnskötare med lång erfarenhet mer pedagogisk kunskap än en nydisputerad lärare med få tjänstgöringsår. Men det beror på om man ser till den verkliga världen eller forskarvärlden. Jag befinner mig i den verkliga världen!

 -Och om nån vet nånting om nånting, sa Nalle,så är det Ugglan,som vet en hel del om en hel del, sa han, så sant som jag heter Nalle Puh, sa han. Och det gör jag, tillade han. Så det så.

Fel svar

... är de där som du letar efter när det rätta svaret finns mitt framför näsan på dig.

Pussel

Livet är som ett pussel.

 Att få ihop pusslet har inte att göra med hur många bitar som ska gå ihop. Ett pussel med alltför lika bitar kan vara omöjligt att få ihop även om det bara finns några få bitar. Om bitarna är helt lika är det ointressant att lägga pusslet. Om bitarna är nästan identiska tar det emot att få ihop det utan att man kan förstå varför.

Om pusslet har ett tydligt mönster kan det mångdelade pusslet förefalla enkelt . Allt flyter på.

Ibland finns det dock alltför många bitar för att det ska vara möjligt att få ihop pusslet på egen hand. I den pedagogiska litteraturen nämns begreppet "scaffolding" - "byggnadställning". I ett grupparbete använde vi just ett pussel för att illustrera begreppet. Med lite stöd utifrån, med en liten puff utifrån, är det möjligt att vidare på egen hand lösa problemet.

Ibland kan den där lilla puffen utifrån,  vara den där pusselbiten som får allt att falla på plats, den där lilla pusselbiten som får mönstret att träda fram. Den där lilla pusselbiten som skapar en positiv utmaning. Varje litet problem får en lösning genom att på rätt sätt foga det samman med intilliggande bitar.

Ibland kan den tillförda biten vara av det till synes slumpmässiga slaget. Då gäller det att våga vända på pusslet och se det från en annan vinkel för att se mönstret.

Livet blir helt!

Mod

För nästan precis ett år sedan skulle jag i ett sammanhang dra ett kort från en tarotkortlek. Jag skrattade  åt det dragna kortet och ville inte alls kännas vid det. Jag precis som Puh är av en snäll personlighet som aldrig vill ställa till problem, både jag och Puh vill vara alla till lags och undviker alla konflikter. Vad var det då för ett kort? Jo, en krigare i full mundering  med ordet MOD tryckt i svart under bilden!

Vad är mod? Jag tänker mig att mod är att rädda någon, att göra något först, att göra något i ett gott syfte fast man kanske egentligen inte vågar. Ett hjältedåd!

Kortet lades åt sidan och glömdes bort. Några månader senare var jag där i alla fall i full krigsmundering. Jag undviker konflikter, visst, men tål inte orättvisor. Nu hamnade jag i en situation där rättvisan måste försvaras. En strid är alltid energikrävande och energikvävande, även i detta sammanhang. Det gäller att hitta anhängare för det går inte att strida ensam då fienden är en stor orubblig organisation. Eftersom orättvisorna var så tydliga var det inte svårt att hitta anhängare. Och många anhängare har kämpat på min sida. Men det gäller också att hitta anhängare med visst inflytande som kan påverka. Det sorgliga är när de inflytelserika anhängarna visar sig sakna mod. Det är bekvämare att hålla med och sedan skjuta problemen åt sidan.

Jag känner mig inte som en hjälte, men jag känner mig modig så här ett år efter. Jag har utan rädsla pekat på problem och försökt hitta lösningar. Jag har pekat på problem och låtit ett tankefrö gro runtom i en stor orubblig organisation.

Nu gör jag det modigaste jag nånsin gjort. Lyssnar på mig själv!

Nu är jag på väg in på en ny okänd väg där jag lämnar striden bakom mig. 

Världens bästa Lindgren

Jag tillbringade av en händelse en dag i Vimmerby. Inför besöket läste jag på vilka sevärdheter som fanns i utbudet i Vimmerby med omnejd. Två huvudspår fanns av intresse - naturen och Astrid Lindgren. Det blev en lång biltur genom svindlande skogsvägar i kuperad terräng. Det är otroligt vackert och mycket småländskt med  röda stugor och långa gärdsgårdar runt de steniga åkrarna. Man inser hur tufft det måste ha varit att odla den kuperade, steniga marken. När jag läste på om Vimmerbys historia fick jag veta att Vimmerby ligger där det ligger därför att här korsade två viktiga transportvägar varandra långt tillbaka i tiden. Runt om var marken så sank att det var svårt att ta sig förbi stora delar om året, men det som så småningom blev Vimmerby ligger uppe på en ås där det var torrt.

Men om man inte åkt till Vimmerby som vandringsturist eller för att fiska så får man följa det andra spåret - Lindgren.

På bilturen passerade jag både Katthult och Bullerbyn. För ett par guldpengar kan man gå runt på inspelningsplatserna och provsitta både trissebo och snickarboa. Det blev också ett stopp i Mariannelund förstås. Enligt turistbroschyren beskriver Astrid Lindgren Vimmerby centrum  i Kalle Blomkvist som "en gata och en bakgata". Visserligen är det lite större men Vimmerby centrum är inte stort! Överallt syns spår av Astrid Lindgren. Här finns Bråkmakaregatan och Törnrosgatan, Sunnanängsvägen och Astrid Lindgrens cykelled. På Stora Torget står Bullerbyhusen och här sitter hon själv vid sin skrivmaskin och inbjuder dig att slå dig ner en stund. Ska du bo över kan du hyra in dig på Hotell Ronja eller Pippis sommarhotell.  Den mest kända attraktionen är förstås Astrid Lindgrens värld som främst vänder sig till småbarnsfamiljerna. Och ja, jag har också varit där med barnen för kanske femton år sen.

Men Astrid Lindgrens värld började på Näs invid prästgården i Vimmerby. Det var här hon föddes och växte upp. Det var här hon klättrade upp i Uggleträdet som sedan blev Pippis sockerdricksträd. Det var här hon sprang över till Kristins stuga och lyssnade på sagor. Det var här Astrid med säkerhet fick inspiration till många av miljöerna i sina berättelser.  Det är lätt att tänka bort hyreshusen som idag ligger runt den bevarade prästgårdsparken och istället se det Astrid såg för snart hundra år sedan. Allt finns i hennes böcker. Under bilturen i Vimmerbys omnejd förväntade man nästan att få se Ida på sommarängen eller Krösamaja med en korg på armen. Och inte bara vid Katthult. Och inte hade man blivit förvånad om Pippi dykt upp mellan trähusen inne vid torget.

Jag fascineras över hur en person kan betyda så mycket för en ort! Vimmerby hade inte varit speciellt intressant att besöka om det inte varit för Astrid Lindgren. Vimmerby kan ju knappast längre betraktas som den viktiga knutpunkt för handelsvägarna som den en gång var. Hela orten präglas av Lindgrens författarskap. Och hennes kändisskap drar till sig åtskilliga turister. Det är barnfamiljer, det är tyskar, det är tyska barnfamiljer. Och så är vi några till förstås som inte klassas in under dessa kategorier. Det är fascinerande att tänka på att en person har präglat flera generationer barn i ett antal länder i vår värld. Vilken förmåga Astrid hade att fånga vårt intresse! Hur blir man en sådan person?

Ja det är inte lätt att veta. Kanske hade Astrid själv svarat - "det bare blir" som Emil sa om varför han alltid hittade på hyss. Jag skulle gärna ha velat träffa Astrid Lindgren. Hon var en fantastisk person som delade med sig av sina historier. Hon var en generös person som delade med sig av sina erfarenheter. För det är hennes erfarenheter från hennes uppväxt som ligger till grund för hennes böcker.

Det är fascinerande att tänka att uppväxtmiljön har präglat Astrids författarskap som har präglat flera generationer barn och som har präglat hela Vimmerby idag. Så det första intrycket att staden är präglad av en enda person är resultatet av hur denna person har blivit präglad av staden. En symbios människa - miljö! Det betyder att det Vimmerby som först verkar vara en oansenlig liten stad  visar sig ha präglat flera generation av barn genom allas vår Astrid.  Världens bästa Lindgren!

Tidsruta

Jag har varit vid världens mittpunkt! Vid en plats som sjuder av liv och står stilla på samma gång. På en plats där tiden snurrar fortare än någon annanstans och samtidigt är tidlös. Det är så det känns att befinna sig på Times Square i New York.

Innan jag åkte till New York hade jag inga som helst förväntningar. Tänkte att det skulle vara kul att se stan och känna stämningen men inte mer. Trodde snarast att jag skulle tycka att det var hetsigt och bara en massa stressade människor överallt. Efter en dag i New York vet jag redan att jag måste dit igen!

Nu sitter jag på Times Square tillsammans med mina tonårsdöttrar och gör absolut ingenting samtidigt som hela världen sköljer över oss i form av reklambudskap i gigantiskt format. Det är nära midnatt en varm julikväll, egentligen alldeles för varmt för ett besök i New York. Aktiviteten runt om intygar sannheten i den gamla klyschan att New York är staden som aldrig sover. Det är svårt att säga hur länge vi sitter kvar och tittar ut över Times Square och myllret av människor. Ett lugn infinner sig och det känns  som om jag vill stanna kvar länge. En meditativ plats mitt i ett kaos av intryck. Kanske är det just för den kasoartade mängden av intryck som försöker nå mina sinnen som gör det möjligt att istället stänga ute allt. Det finns ingen möjlighet att ta in all information så istället stänger vi helt enkelt av oss.

Om man tar in enskilda intryck ser man att här är platsen där allt kan hända och där Sverige också gör sig påmint. Framför oss ligger Broadway med alla teatrar, mitt i blickfånget Mama Mia. Här sitter vi svenskar och känner absolut en stolthet och tillhörighet med Mama Mias upphovsmän. En nyhetsslinga förkunnar att US lidit nederlag mot Sweden i WM i damernas soccer. Här är också platsen där mina döttrars 15 seconds of fame blir en av höjdpunkterna på våra dagar i New York. Köp ett plagg på American Eagle och bli fotograferad för stora reklamskylten på Times Square! Ett erbjudande som inte går att motstå. Och plötsligt står vi där och spanar upp mot skylten. Så plötsligt högst upp dyker de upp, 15 sekunder, droppar ner till nästa bild, 15 sekunder som förvarning och så … ner till Times Squares största reklamskylt! Mina tre vackra döttrar med hälsning till alla på Times Square. Kisses from Sweden! Här kan allt hända ...