Mental aga

Jag har precis avslutat Tigermammans stridsrop. Och det har varit en upprörande upplevelse på tvåhundrafemtio sidor. Jag förstår att många har ställt frågan om man får lov att göra så mot barn.

Tigermamman, Amy Chua, är professor i juridik vid Yale University. Hon är född i USA, men har kinesiskt ursprung. Hennes man är också född i USA, men med judiskt ursprung. Tillsammans har de två döttrar födda i mitten av 90-talet. Amy beskriver i boken hur det är att uppfostra sina barn på det hon kallar ett kinesiskt vis i ett västerländskt samhälle.

Jag vet inte om det finns ett sådant begrepp, men det som ploppar upp i mitt huvud när jag tar del av Tigermammans stridsrop är "mental aga"!

Då kan man fråga sig vad som gjort mig upprörd. Ja, jag kan ju ta ett par exempel från boken:

Amy själv är uppvuxen med att ingenting duger om man inte är bäst. Hon uppfostrar därför sina barn på exakt samma sätt. Amy beskriver hur hon vid ett tillfälle i skolan blev näst bäst och skulle vid en ceremoni få ta emot ett pris för detta. Alla föräldrar fanns på plats. Efteråt sa hennes pappa att han hoppades att Amy aldrig mer skulle skämma ut honom på detta sätt och bara komma på andra plats.

Amys tvingar sina döttrar att börja spela piano respektive fiol  vid tre års ålder. Om man ser på dessa underbarn som spelar så fantastiskt i tidig ålder så brukar jag i alla fall förutsätta att de har denna förmåga med sig naturligt och att det sker på frivillig bas. Efter att ha läst Tigermammans stridsrop så har denna illusion försvunnit. Amy tvingar barnen att spela flera timmar om dagen och står och övervakar dem och kommenterar kritiskt minsta lilla fel. Aldrig något beröm. Barnen får aldrig träffa kompisar.

"Jag medger att det här kanske låter lite intensivt. Men jag kände att jag kämpade mot klockan. Barn i Kina övar tio timmar om dagen.  …  Dessutom befann jag mig redan i underläge eftersom jag hade en amerikansk make som tyckte att barn skulle ha roligt när de var små."

Familjen brukade ofta resa i USA eller Europa, men detta innebar på inget sätt uppehåll i musikövandet. Även i dessa läge prioriterades timmar av övning före besök på museum eller en tur på stan, även om detta ibland innebar ett stort problem för att hitta ett piano att öva på.

Vidare beskrivs hur Amy stressar från sitt jobb mitt på dagen för att hämta sin fiolspelande dotter under hennes lunch och idrottslektion för att hon ska hinna öva ytterligare någon timme. Efteråt skjutsas dottern tillbaka till skolan och hon själv åker tillbaka till arbetet. 

Så fortsätter hela boken! Jag kan avslöja att en av döttrarna till slut gör uppror och anklagar mamman för att vara egoistisk, och jag kan bara hålla med! Gång på gång undrar jag om Amy är galen. Hur kan man uppfostra på ett sätt att enbart högsta betyg och att vara bäst är tillräckligt bra? Visst ska man ställa krav på sina barn. Men att aldrig få känna att man duger? Att aldrig få göra samma saker som ens jämnåriga kompisar? Kan man fungera normalt socialt med en sådan uppväxt? Vem är det man ställer kraven på? Amy har en sådan prestationsångest som hon har med sig från sin barndom och som hon överför till sina barn. Visst vill man bli stolt över sina barn, men det är fruktansvärt egoistiskt att tvinga sina barn att bli bäst för att själv inte känna sig misslyckad. För det är ju det det handlar om. Och vilket egoistiskt förhållningssätt att inte respektera andra än sina egna barns framgångar. Jag föredrar att känna glädje av både mina barns och andras framgångar.

Jag hoppas att mina döttrar känner min stolthet över dem precis som de är.

De behöver inte vara bäst för att få min kärlek och  respekt.   

I mina ögon är ni alltid bäst i alla fall  <3

Kunskap

Att vara efterklok är alltid enklare än förtänksamhet. Jag hörde en professor i byggteknik säga att ett känt företag borde ha förstått bättre när de använde ett numera känt, men då nytt tätningsmedel för att täta en riksbekant tunnel genom Hallandsåsen. Professorn hade minsann pratat med sin forskarkollega inom kemiteknik. Kemisten hade upplyst byggprofessorn om att hade företaget bara ringt till honom så hade de på fem minuter fått veta att det var omöjligt att täta med detta tätningsmedel under rådande förutsättningar. Professorn slutsats kunde tolkas som att byggföretag har ingen kunskap. Min slutsats blir istället att om nu det inom forskarvärlden var så välkänt att medlet inte fungerar, varför sprider man inte denna kunskap? Hur ska byggföretaget veta att kunskapen finns om man inte har kunskap om att man bör fråga för att få denna kunskap? 

Då kommer jag till en intressantare fråga. Vad är kunskap? En kunskap bör rimligen vara något som kan tillämpas på något sätt. Om en forskare vet något utan att berätta kan detta knappast kallas kunskap. Om nu fenomen är välkänt inom delar av forskarvärlden är det visserligen en kunskap, men en värdelös kunskap eftersom den inte tillämpas.

Detta leder mina tankar vidare till utbildningsministern uttalande i veckan att det ska vara möjligt att göra karriär inom skolans värld. Det ska löna sig att disputera som lärare karriärmässigt = lönemässigt. Då betyder detta att om jag som lärare forskar inom ett ämne så kommer mina elever att få del av denna forskning på ett eller annat sätt, eller? Men det betyder att spridningen av kunskap blir väldigt begränsad. Ska det vara någon vits så måste ju denna kunskap istället spridas till verksamma lärarkollegor som i sin tur kan tillämpa den, men i det läget är det ju inte i lärarrollen som insatsen görs. Kan det då kallas att göra karriär i skolan? 

Det som är beklämmande i detta tankesätt är att pedagogisk erfarenhet värderas mindre än akademiska poäng. I min värld har en barnskötare med lång erfarenhet mer pedagogisk kunskap än en nydisputerad lärare med få tjänstgöringsår. Men det beror på om man ser till den verkliga världen eller forskarvärlden. Jag befinner mig i den verkliga världen!

 -Och om nån vet nånting om nånting, sa Nalle,så är det Ugglan,som vet en hel del om en hel del, sa han, så sant som jag heter Nalle Puh, sa han. Och det gör jag, tillade han. Så det så.

Fel svar

... är de där som du letar efter när det rätta svaret finns mitt framför näsan på dig.

Pussel

Livet är som ett pussel.

 Att få ihop pusslet har inte att göra med hur många bitar som ska gå ihop. Ett pussel med alltför lika bitar kan vara omöjligt att få ihop även om det bara finns några få bitar. Om bitarna är helt lika är det ointressant att lägga pusslet. Om bitarna är nästan identiska tar det emot att få ihop det utan att man kan förstå varför.

Om pusslet har ett tydligt mönster kan det mångdelade pusslet förefalla enkelt . Allt flyter på.

Ibland finns det dock alltför många bitar för att det ska vara möjligt att få ihop pusslet på egen hand. I den pedagogiska litteraturen nämns begreppet "scaffolding" - "byggnadställning". I ett grupparbete använde vi just ett pussel för att illustrera begreppet. Med lite stöd utifrån, med en liten puff utifrån, är det möjligt att vidare på egen hand lösa problemet.

Ibland kan den där lilla puffen utifrån,  vara den där pusselbiten som får allt att falla på plats, den där lilla pusselbiten som får mönstret att träda fram. Den där lilla pusselbiten som skapar en positiv utmaning. Varje litet problem får en lösning genom att på rätt sätt foga det samman med intilliggande bitar.

Ibland kan den tillförda biten vara av det till synes slumpmässiga slaget. Då gäller det att våga vända på pusslet och se det från en annan vinkel för att se mönstret.

Livet blir helt!