Fågelmat

Under sensommaren har jag sett fler småfåglar i trädgården än någonsin under de tolv år vi bott i vårt hus. Det känns att det äntligen har blivit en uppvuxen trädgård för alla, inte bara en yta under uppbyggnad. Troligen var det solrosorna i krukan vid trädäcket som lockade hit de små besökarna. De har flitigt pickat i sig fröna i de vissnade blomstänglarna.

Under min uppväxt låg det ofta en fågelbok i köksfönstret. Där utanför fönstret samlades fåglarna i äppelträdet. Troligen hade mor som alltid ser till att alla får mat, lagt ut bröd till dem i ett fågelbord. Fågelboken användes kanske inte så flitigt eftersom det mest var gråsparvar, pilfinkar och en och annan talgoxe och blåmes som var på besök. Eller "pjoddar" som det heter här i Helsingborg!

Men om jag ska tro de riktiga ornitologerna minns jag kanske fel. Varje måndagsmorgon sänds frågestafetten i Radio Malmöhus. Någon ställer en fråga och veckan efter bjuds en expert in att svara. En morgon var det en ornitolog som svarade på vilka som är de vanligaste fågelarterna i Skåne. Det var inte "pjoddarna". På tredje plats kom den skönsjungande koltrasten och den brukar ju synas uppflugen på takåsarna så det kan jag förstå. Men med vardera 350 000 häckande par låg lövsångaren och bofinken på delad förstaplats. En och annan bofink händer det väl att man ser, men lövsångaren! Kan inte säga när jag såg en lövsångare senast, är inte ens säker på att jag skulle känna igen en sådan. Jag var i gott sällskap i min förvåning om man ser till programledarnas reaktion. Ornitologen la till att på vintern var dock blåmes, talgoxe och grönfinken vanligare. Så kanske minnet inte är helt grumligt!

Nu tyckte jag i alla fall att det var dags att bjuda in fåglarna att stanna i vinterträdgården. Tänkte att plommonträdet äntligen blivit så stort att det passar att hänga upp en fröautomat i. Köpte några talgbollar också. Jag och dottern hängde upp bollarna och fröhållaren ordentligt i trädgården. Lite för ordentligt visade det sig. Det tog inte lång tid innan skatorna smaskat i sig en stor del av talgbollarna. Insåg att vi nog surrat fast bollarna lite för ordentligt så det var bara för skatorna att sitta stadigt på grenen och ta för sig. Bollarna hissades ner lite grann så de hängde fritt. Och de små fåglarna hittade modigt fram och tog för sig.

Efter ett par veckor tycks ryktet om vår utfordring ha spridit sig bland fågelsläktingarna. Det är kö till automaten som jag redan fyllt på flera gånger, talgbollarna är slut för länge sedan. Nu uppstår min fundering. Ska jag köpa ytterligare en fröautomat så att fler fåglar kan äta åt gången. Vad händer i så fall? Behöver jag kanske inte fylla på lika ofta eftersom det är mer mat samtidigt ute? Eller lockar maten till sig ännu fler fåglar så att jag måste fylla på lika ofta eller kanske till och med oftare? Eller är det inte fler fåglar utan lika många fåglar som passar på att äta dubbelt så mycket mat om tillgången ökar? Hmm ja det återstår att se men det ett som är säkert, fortsätter de äta på det här sättet så lär de lägga på hullet under vintern!!  Det är bra. Då kommer de att klara en lång kall vinter om det behövs!

Ta in hösten i dina sinnen!

Ta in hösten i dina sinnen! Fortfarande skimrar trädkronorna i guld och brons, bryter av mot de alltmer kala silvergrå stammarna. Se så vackert marken täcks av oändligt många nyanser av höstens löv. Löven bilder en mosaik av  oändligt många olikformade små och stora bitar. De går in i varandra, bildar en enhet eller bryter av i ett mönster, en bild som bara din egen fantasi begränsar tolkningen av.

Ta fram barnet i dig! Sparka runt i löven så att de flyger upp i en prasslande virvel. 

Skopa ihop famnen full av oändligt många nyanser av höstens löv.

Kasta upp löven i luften  och låt dem singla ner över dig.

Klick!

En ögonblickbild från dagens body-balance-träningspass.

Stå med fötterna höftbrett isär,.

Musik: "Your Song" från Moulin Rouge

"I hope you don't mind, I hope you don't mind"

 Lyft armarna rakt upp

"That I put down in words"

Luta lätt bakåt och sträck ut armarna i ett V

"How wonderful life is, now you're in the world"

Klick! Slut på ögonblicksbild.

Kasta upp löven i luften  och låt dem singla ner över dig.

Känn rörelsen, luta lätt bakåt och sträck ut armarna i ett V.

"How wonderful life is, now you're in the world"

 

Yoga

Jag har varit på yoga. En perfekt inledning på lördagen.

Känslan av att vara som en korkskruv. Känslan av att vrida lite till fast kroppen gör motstånd. Och på slutet en befriande känsla som när korken går ur flaskan. Genom att lyssna på andningen flödar energi genom kroppen som när vinet lämnar flaskan i en jämn stråle ner i glaset.

Jag har fuskat lite hemma med yoga till och från under perioder i flera år. I början försökte jag hålla till i vardagsrummet men fick då hjälp av hundarna som tyckte att det var roligt att jag också låg på alla fyra på golvet. Fick flytta ut i vårt uterum istället, vilket inte var helt fel eftersom poolens porlande blir ett rogivande bakgrundsljud. Problem var det uteblivna flödet då jag hela tiden måste återvända till den uppslagna boken för att se nästa rörelsefrekvens.

Över huvudtaget brukar mina träningsperioder komma till och från under perioder. I våras blev jag av ena dottern inbjuden till en prova på vecka tillsammans med alla döttrarna på ett träningscenter. Och för första gången på flera år provade jag på olika klasser. Jag har länge tyckt att det var bättre med styrketräning för då kan jag träna när jag vill - vilket efter en tid blir allt längre mellan vill. Men nu väljer jag istället bara roliga pass. Roliga pass är liktydigt med dansklasser eller olika yogainspirerade pass. Nu skulle jag helst vilja gå en gång om dagen för det finns så många bra pass.

Ett pass med enbart yoga är inte favoritklassen, men tillräckligt inspirerande och mycket välgörande för att jag ska välja det en gång i veckan. Nu behöver jag bara lyssna på instruktören och följa med i rörelseflödet. Inte för att det är lätt med rörelserna, men det är lättare när någon talar om hur man ska göra.

-Vila i hunden, säger hon. Fördela vikten mellan händerna och fötterna. Böj lätt på knäna. Pressa sittbenen uppåt. Dra axlarna bort från öronen. Kontrollera så att tårna pekar rakt fram. Kontrollera så att du har axelbrett mellan händerna. Kontrollera så att du har höftbrett mellan fötterna. Andas djupt hela tiden. Koncentrera dig på andningen. Känn varje andetag. Försök öka avståndet mellan händerna och fötterna.

Vila i hunden!! Hur ska jag kunna vila i hunden om jag måste tänka på alla dessa detaljer tänker jag varje gång jag står där och försöker pressa rumpan så högt mot taket som jag nånsin kan. Hur ska jag kunna fördela vila och fördela tyngden samtidigt som jag flyttar en hand eller fot eller kontrollerar avståndet? Andningen? Andas jag överhuvudtaget? Svårt att veta för det brukar jag inte hinna känna efter.

Idag kände jag för första gången en vila i hunden! Vet inte om det var ren tur att alla händer och fötter hamnade rätt eller om det faktiskt är så att övning ger färdighet.

Efter nästan en timmes solhälsningar, krigare och vridningar är det dags för några minuters avslappning. Avslappningsdelen avslutas alltid med att instruktören ber oss sitta bekvämt med benen i kors, blunda, sätta ihop händerna framför hjärtat, göra en lätt bugning och tacka dig själv för det arbete du gjort. Tänker att vi kanske lite oftare, oavsett om vi varit på yoga eller inte, ska tacka oss själva för det arbete vi utfört, utan att se hur andra gör. En kort reflektion över att vi faktiskt gör något som är värt att tacka för.

Efter ett yogapass infinner sig ett lugn och ett harmoniskt tillstånd. Vid ett tillfälle skulle jag handla på Maxi direkt efter. Det var en mycket märklig känsla att handla med yogaenergin i kroppen. Det kändes som om vagnen flöt fram genom affären, inget stress, ingen negativ påverkan från medkunderna, bara ett lugn och positiva tankar.

Tänk om alla fick möjlighet att yoga, vilken lugn och harmonisk värld vi skulle skapa. Där alla tänker på vad man själv bidragit med och tackar sig själv för det positiva flödet.

Försommardag

En försommardag

En skogsstig

En strålande sol

Aprils stolta vitsippor dröjer sig envist kvar

men nu kan vi ana vad sommaren ger våren till svar

Smultronblom och blåbärsknopp

Konvaljespjut som ur mossan sticker opp

färdiga att vecklas ut och visa sin hemlighet

Längs stigen ses ormbunksbladen rullas ut

från bladskaft tills rörelsen når toppen till slut

Kanske den lilla ungsnoken väckt av våren

var på väg att ringla in för att söka skydd i snåren

då dess gula fläckar lyste upp stigens gråa damm

Hägg och syren

Äppelblom

Spirande grönska

Från björken syns hängen som gyllene droppar

Ur grangrenens mörka spets skjuter ljusgröna knoppar

Den lilla violen bedårande vacker blyg till sitt sätt

Lika tyst och oansenlig svävar citronfjärilen så lätt

för att finna vila på blommande stängel

Björktrast och sädesärla trippar fram med sin knyckiga gång

I varje buske hörs kvitter som en kör av symfonisk glädjesång

Men allt är inte ljuvligt och upplagt för naturens filosofi

Bromsar och flugor surrar runt och vill i mina tankar lägga sig i

Men vem kan dem klandra denna soliga försommardag

Sköna maj

Sköna maj välkommen!!!

Går det att inte välkomna dessa dagar då grönskan spirar i varje vrå av naturen. Det kliar i fingrarna att få stoppa ner händerna i jorden och börja odla eller till och med dra ogräs. En vän sa att det finns ämnen i kroppen som reagerar positivt på beröringen av jord och det är därför man känner sig lycklig av trädgårdsarbete. Så måste det vara!!

Det är någonting som händer när man stoppar ner ett frö i jorden. Jag fylls av en glädje av att få se det lilla fröet växa upp och blomma ut eller kanske bära frukt. Fylls av en förväntan, fylls av en tillfredsställelse av att följa utvecklingen. Mitt lilla trädgårdsland låg i träda flera år eftersom jag inte hann med, ogräset med åkerfräken i spetsen tog över. Det var som en scen ur "Blomsterfesten i täppan" av Elsa Beskow där ogräset står hotfullt beredda att invadera festen. 

Illustration av Elsa Beskow hämtad på www.stadsbiblioteket.nu

 Jag var beredd att ge upp kampen och valde att göra om till en bärbusketäppa med täckbark mellan blåbär och hallon. Men förra året vann odlarlusten igen. Mitt största problem är att jag försöker få plats med så mycket som möjligt på alldeles för liten yta. Salladssorter, sockerärter, morötter och gärna något mer ska samlas om utrymmet mellan bärbuskarna. Efter att ha sett trädgårdsonsdag med Pernilla och Tareq så inser jag inte är ensam om detta problem. Tareq uttryckte samma önskan att få plats med allt.

Och förra året gjorde jag ett odlingsförsök i liten skala vid vårt skogstorp. I en hemmasnickrad odlingslåda (imponerad över mig själv att jag både kan såga och spika!) stoppade jag ner tätt med olika fröer och täckte med ett tält av fiberduk. Platsen var noga utvald på en solig plats med skugga mitt på dagen. Eftersom jag inte kan vara där och ta hand om min odling regelbundet, trodde jag inte mycket på det, men när vi kom dit efter några veckor var lådan en prunkande grönsaksodling. Fiberduken visade sig vara ett perfekt skydd mot sol, uttorkning och skogens djur. Alltså går det att odla mycket på liten yta.

Kanske var det den erfarenheten som gjorde att jag i år bestämde mig för att förutom de vanliga sorterna också få plats med potatis i trädgårdslandet hemma. Köpte en liten låda med blandade sorters sättpotatis och har haft dem på groning några veckor. Första maj kom de så i jorden. Genom att tolka sättinstruktionerna med minsta möjliga mått och troligen ett ännu mindre ögonmått, fick jag plats med alla fyrtioen potatisarna. Nu  blir det spännande att se om någon kommer upp.

Första maj var också dagen då jag öppnade upp mitt älskade växthus. När man börjar städa ur är det svårt att se hur det ska vara möjligt att få ordning där. De gamla tomaterna står kvar nervissnade i sina hinkar. Ogräset sticker upp mellan springorna i stenarna. Trädgårdsmöblerna är täckta av smuts och spindelväv. Den gamla soffan flagnar i färgen. Och myrorna har grävt upp högar med sand under plattorna. En dag tror jag att hela växthuset kommer att sjunka rakt ner av underminering rakt ner i myrboet. Men inte i år! Efter några timmars sopning och omplantering står växthuset där inbjudande för alla besökare. På soffan döljer kuddar och dyna de värsta skavankerna, men det får nog bli en ommålning senare i sommar.

Så välkommen sköna maj! Omslut mig och fyll mina sinnen.

Köpglädje

Ett besök på Väla genererar många intryck! Numera är det så stort att när man kommer ut från en affär så får man tänka efter vilket håll man kom från. Att bara gå runt hela köpcentrat utan att gå in i någon affär måste ta minst 20 minuter, men så är ju Väla numera Sveriges största köpcentrum!

Jag gick in i många affärer denna lördag i mars och det blev ett flera timmar långt besök. En första reflektion är hur olika bakgrundsmusiken är i olika affärer och hur olika de påverkar mitt köpintresse. På MQ strålade rytmisk dansmusik ut som gav mig en känsla att flyta med och ta in intrycken av vårens nya kläder. Men det skapade inte ett intresse att stanna upp för att ta några plagg och gå in och prova. Det hade stört rytmen och flödet. Nästa affär var Esprit med mera dämpad musik och även om jag inte köpte något så var det lättare att ta till sig utbudet. Jag kunde också konstatera att Panduros kunder tydligen är så kreativa att de inte alls behöver någon musikhjälp när de botaniserar bland papper och pyssel.

Efter ett varv på Väla vet jag i alla fall hur vi kommer att se ut i sommar. Stans gator kommer att fyllas av människor som nyss ankrat sin segelbåt i marinan, eller ser ut som om de gjort det i alla fall. Butikerna är fyllda av röda, vita, blå sommarkläder med marint snitt. Jag var inte inne i några skoaffärer men jag skulle bli förvånad om inte seglarskorna kommer till heders igen som komplement till alla randiga toppar.

Ett besök på Väla innebär många frestelser men den här gången tog jag mig hela varvet runt från Åhlens, där jag provade en svart kofta, och tillbaka till Åhlens utan att gå ifrån min inköpslista.

* gå-bort-present

* ny plånbok

* svart kofta - efter utvärdering av Välas hela sortiment blev det den på Åhlens

Två meter från utgången låg så de förrädiska kuddarna. Jag har ju varit på jakt efter nya soffkuddar ett tag så det var väl bara ett halvt spontanköp. Men min ambition att hålla mig till present-plånbok-kofta sprack.

Men min nya plånbok är fantastisk! Jag tittade säkert på ett tjugotal olika, alla snarlika, nästan alla svarta, inte alltför stora. Tills jag hittade plånboken med stort P! Plötsligt var den där, en stor ljus skapelse, inte alls sådan som jag tänkt mig. Men så öppnade jag plånboken och jag visste direkt att detta var min. För visst måste det vara rätt plånbok om jag öppnar den och blir glad av det blommiga vackra fodret som påminner om våren. Vad gör det då om jag köpte ett par kuddar extra, med den här plånboken blir jag lika glad var gång jag öppnar den även om pengarna är slut!

I am a Woman

Vilken energikick!

Dottern tog med mig och systern till föreställningen I am a Woman i fredagskväll. Åtta unga kvinnor som tillsammans  genom dansen beskriver hur det är att vara kvinna. Jag hade inga förväntningar alls utan tänkte att det bara var kul att följa med.

De åtta kvinnorna sprudlade av energi och dansglädje. Även i de danser som tog upp de allvarligare sidorna av livet. De berörde mig djupt med hela föreställningen. Deras energi överfördes till publiken och jag tror alla kände en önskan att själva börja dansa, oavsett dansbakgrund. Jag kände hur mungiporna fastnade i u-form ju längre föreställningen pågick.

Jag är fascinerad över hur ett äkta och passionerat intresse för en konstart kan förflytta och sprida ut energi på ett sådant sätt. I en sådan stund tror jag inte på teorin som säger att energin alltid är konstant! Jag var med om en liknande upplevelse för ett par veckor sedan. Under en weekend i norra Tyskland övernattade vi på en liten genuin krog. Fredagskvällen gick i musikens tecken. Boogie-woogie med Boogielicious. Jag betraktar mig inte som någon boogie-woogie-vän, men den sanna musikglädjen som bandet förmedlade gjorde det svårt att sitta helt stilla. Fingrarna trummade mot knäet och fötterna ville stampa takten! Funderade till och med på om jag skulle ta fram den gamla pianoboken igen.

Musiken förde också tankarna till far som skulle fyllt 90 år i veckan. Det är fem år sedan han gick bort, men han sa alltid att sörj inte, tänk på mig när ni hör en glad melodi. Och det är just de minnena som tillhör de starkaste från uppväxten. Den sanna musikglädjen han kände och förmedlade till familjen. Så fattigt livet skulle vara utan musiken, utan rytm, sång, dans.

Musiken spänner över både glädje och sorg, kärlek och död. Till sist vill jag knyta ihop mina intryck med ett barnprogram jag hörde på radion i veckan. Det var en vuxen som pratade med ett par barn i femårsåldern om olika ämnen. Vid ett tillfälle talade man om kärlek. Vid ett annat tillfälle var det döden i fokus. Lille Aston berättade att hans mamma blivit så ledsen när hennes kompis blivit sjuk och dött.

 -Är det bara när man blir sjuk som man dör, frågade den vuxne.

-Nä, man kan dö för att man blir gammal också, men det trodde jag du visste, svarade Aston.

-När är man så gammal att man dör då?

Aston funderar lite och svarar sedan:

-När det inte finns fler år att fylla!

Klokt sagt! Kanske inträffar det när musiken är slut!

Sårbarhet

I veckan fick jag en tankeställare hur sårbart vårt moderna samhälle är. Och hur kraftfullt.

När jag kom till jobb klockan åtta på morgonen meddelades att vi inte hade något vatten. Orsaken var en vattenläcka i närheten. Först tänker man oj, ja det kan ju bli lite besvärligt tills vattnet kommer tillbaka. Vi väntar på besked vad som ska hända och halv nio får vi veta att det är oklart när vattnet kan släppas på igen. Skolan måste stängas ner för dagen. För vad annat är möjligt när det inte är möjligt att laga mat till barnen eller använda toaletterna. Inte minst med tanke på det tjugofemtal blöjbarn som finns på förskolan. Plötsligt blir allting oerhört komplicerat när det mest självklara för oss inte fungerar. Tänk efter hur många gånger vi öppnar kranen varje dag. Våra höga hygienkrav gör det omöjligt att ta ansvar för barnen som ska delta i verksamheten. Samtidigt som tankarna flimrar förbi någonstans i bakhuvudet hur många människor på vår jord som varje dag måste gå lång väg för att hämta sitt vatten, om det finns vatten, är det svårt att inte se en stund utan vatten i vårt samhälle som ett stort problem.

Alltså måste skolan stängas ner. Då kommer nästa problem. Vi måste få tag på alla föräldrar så att de kan hämta barnen. Krislistorna med föräldrarnas telefonnummer plockas fram och vi börjar ringa runt. Det som är påtagligt är att det är enbart mobilnummer som används. Tiden då fast telefoni används känns mycket avlägsen. Jag vet inte vad alla föräldrar arbetar med, men det var i alla fall inte svårt att få kontakt. På mindre än en timme är nästan alla barn redan hämtade, två barn kvar i min grupp och deras föräldrar kommer inom ytterligare en timme. Imponerande! Den välutvecklade kommunikationen skapar nätverk och samarbete. Förutom mobiltelefonerna fanns information tillgänglig på både kommunens och skolans hemsidor och säkert också i lokalpressen. Till och med via facebook spreds informationen mellan föräldrar så när de nåddes av skolans samtal var vissa redan informerade.

Några timmar senare var vattnet tillbaka och vi kunde rusta oss för en ny vanlig dag dagen efter. Vi kunde se situationen som en övning i krishantering och vi klarade oss ganska bra. Men visst får man en tankeställare hur problemfylld vår vardag blir av ett ovälkommet avbrott. Den här gången var det en vattenläcka, nästa gång kan det vara strömmen eller telekommunikationen som bryts. En sådan här händelse kan vara bra ibland för att påminna oss om hur bra vi har det och hur sårbara vi faktiskt kan vara. Visst händer det att strömmen går där hemma eller vattnet stängs av, men det går att hantera inom familjen. Situationen blev annorlunda när det plötsligt fanns en större grupp människor att ta ansvar för.

Och lite elakt tänker jag på tågtrafiken. För vem har inte förbannat tågtrafiken någon gång för elfel, signalfel, nedfallen ledning eller nedisning. Men sj borde ju ha haft alla möjligheter att genom åren öva på att hantera dessa situationer åtskilliga gånger. Min fundering blir - varför fungerar i så fall fortfarande inte informationen?

Rädda Nasse!

Min syster gav mig en utmaning! Att rädda Nasse!

Jag tror inte hon förstod vilken utmaning det blev. Jag tänkte att som alltid börjar jag med kanten. Det ser ju lätt ut, här är ju till och med en tvåfärgad ram så jag kan snabbt sortera ut två varv. Mmm sorteringen gick bra, sedan började problemet! Jag och dottern grep oss an uppgiften. Vi tyckte vi var jätteduktiga och visst var det lite klurigt men vi fick ihop stora delar. Sedan var det stopp när vi försökte sätta ihop de stora delarna. Hur vi försökte så passade det inte. Men om vi flyttar den dit då? Ja! Det passar, men då blev den här delen över. Så höll vi på tills vi i princip flyttat om alla bitarna och ramen var hoplagd minst tre gånger. Men i sann Puh-anda gav vi inte upp. Det gäller att prova alla lösningar. Det som vid första anblicken verkar rätt behöver inte vara det. Det gäller bara att vara öppen för nya idéer och utrustad med ett stort tålamod.

 

 Vi sorterade i gräs, blommor, träd och himmel. Och figurerna! Efter kampen med kanten lovade vi oss själva att figurerna sparas till sist. Det är belöningen för ansträngningen!

Efter stor ansträngning var även andra varvet av kanten på plats och dottern började lägga himmeln. Den delen som brukar vara hopplös att få ordning på. "Tänk att den klarblå himmeln var den enklaste delen" var dotterns kommentar när de himmelsblå bitarna var på plats. Och så var det faktiskt. Efter den hopplösa kanten var himmeln riktigt enkel. Det gäller att inte ge upp i förväg därför att man tror att något är svårt.

 Samtidigt började jag plantera blommorna, ett hyfsat omväxlande nöje då det var stora variationer i färg och form. Det märkliga var att det blev några blombitar över som inte passade in. Med gemensamma ansträngningar kom även träden på plats. Små nyansskillnader och små formskillnader som kräver fullständig koncentration för att nå resultat. Jag inser att det skulle vara näst intill omöjligt att försöka förklara för någon annan hur jag tänker på de små detaljerna när ser en bild framför mig på den saknade delen. "Den ska ha den lite grågrönare nyansen än så här. Och den är ganska normal i formen, men lite kortare här och så lutar den litegrann."

Gräset lades på plats och lämnade ett tomrum som sträckte sig upp mot himlen för figurerna. Kvar fanns de förbryllande blombitarna. Det var dottern som insåg vårt misstag. Det är inga blomblad - det är Tigers svans! Återigen gäller det att med öppet sinne ta sig an en uppgift och inte fastna i ett synsätt då det alltid finns olika perspektiv.

 Till slut fick vi vår belöning!!! Allt faller på plats och vi har räddat Nasse. Utan vår ansträngning hade han kanske flugit iväg och landat långt hemifrån ensam och rädd. Stackarn! Vi känner oss nästan som hjältar.

Den andra dottern som inte varit med i vårt byggande men sett vår ansträngning gav oss ett råd: "Grattis!! ;D  nu är det bara att plocka isär och bränna upp det skitpusslet! Glöm inte att fota först." Men vi svarade att nu ska vi njuta av vårt arbete hela veckan, sedan ska vi packa ner bitarna försiktigt och leta upp ett pussel med tvåtusen bitar istället. Dags för nya utmaningar!

Gott slut!

God fortsättning på det nya året! Nya möjligheter!

Visst är det något märkligt med nyårsafton. Vi sätter punkt och börjar om på nytt. Knappast någon annan gång på året ser vi helheten, bakåt och framåt. Vi har förmågan att glömma det som varit före denna dag och bygga upp stora planer för de kommande månaderna. Så här vid tjugondaknut är alla löften redan spruckna, eller hur? Och det är kanske lika bra det. Det viktigaste är kanske inte att hålla sina nyårslöften utan att ge sig den tid det tar att reflektera över sin situation så att man kan sätta upp sina löften. I så fall är det kanske ett bra löfte att ge sig själv tid att då och då reflektera i vardagen. Eller att sätta upp ett trevligt löfte som jag hörde på radion. Att varje dag dela med sig av ett leende :D

Jag som råkar fylla år mitt i dessa helgtider får ytterligare ett tillfälle att summera, för visst blir också födelsedagen ett tillfälle för summering av det gångna året. Kanske inte lika många löften som uttalas men ändå en omstart.

Det tredje tillfället på kort tid som blir en omstart för mig är vid tjugondaknut när granen åker ut. Det är nu jag varje år lovar mig att jag ska rensa bland julpyntet så att det får plats att stuva undan. Det är nu jag lovar mig själv att nästa år ska jag se till att kasta ut granen tidigare så att inte alla barren stannar kvar inomhus. Jag står där och klipper ner granen bit för bit och lyckas få plats med den i ett par pappkassar som kan tömmas i komposten. Lite sorgligt på den fina stolta gran den en gång var, men vi har njutit av dess prakt hela julen. Sedan är det då alla tomtar som spridit ut sig i huset. Antalet har blivit färre med åren, men det betyder att desto fler tomtar stannar kvar i julpyntslådorna. Och problemet kvarstår varje år, hur fick alla tomtar plats i lådorna före jul? Trots att jag inte fått eller investerat i nytt julpynt så tycks julpyntet svälla under de veckor vi luftar det i huset. Tar tomtarna näring från julmaten och går upp i vikt?

Det är verkligen en kraftansträngning att städa undan julpyntet. Men sedan kommer belöningen! Även om jag verkligen är en julmänniska och inte vill vara utan gran och tomtar, så är det en befrielsekänsla som infinner sig när allt är borta. Nu kommer den verkliga omstarten. Nu kan det bli ordning på tillvaron igen. Nu finns möjlighet att kanske flytta om en möbel eller två. Det provisorium som uppstår när granen ska få plats och tomtarna intar hyllor och bord kan få återgå till det normala igen. Det negativa är mörkret som infaller när alla stjärnor och ljusstakar plockas bort. Jag har blivit stor anhängare av pappstjärnorna på fot. Det löser mörkerproblemet direkt. Bara ny skärm på foten och julen är borta men ljuset är kvar. Kvar från julen står nu bara ett par stolta amaryllisar och de är så vackra att de gärna får stå kvar några dagar till.

Strax före nyår hörde tonårsdottern när jag pratade med en bekant som är 60+. "Gott slut" sa jag. Dottern tyckte att så kan du väl inte säga till någon som är så gammal. Det låter som om han är så gott som död. Ja, vi har lite olika perspektiv på åldrandet kanske! Jag tycker i alla fall att jag kan önska alla jag möter ett Gott Slut på Julen nu när tomtarna återgått till vrårna och en önskan om en God Ny Vår då jag välkomnar fång av tulpaner!  Och varför inte en och annan fastlagsbulle … :D