När löven faller

"Men innan de faller ska klorofyllen dra sig tillbaka och släppa fram de övriga färgämnena som ska förvandla träden till ett fyrverkeri i gult, orange och rött."

 Jag tog till mig orden i Bengt Hertzmans kåseri i Helsingborgs dagblad en söndagsmorgon i oktober. Visst är det en bra sammanfattning på hösten! Löven "regnar ner" som ett litet barn beskrev det häromdagen. Och runt oss haglar det ekollon och bokollon i ett plopp-plopp-plopp. Snart är vi där då vi går genom skogen på en matta av oändliga nyanser. Träden skalar av sig löven som om de varma färgerna bränner mot trädkroppen. Snart står träden nakna och visar upp sitt magnifika nätverk av grenar. Varje år förundras jag över hur många löv som kan komma från ett enda träd. Mitt på gårdsplanen står en minst sextio år gammal lönn. På hösten täcks hela gräsplanen med dess fingerlöv. Stora lövhögar krattas ihop och skottkärra efter skottkärra fylls med löv och körs bort. Men hur kan det bli så många löv? Svaret är egentligen enkelt. Titta upp i trädkronan och förundras över den sammanlagda längden av grenverkat.  För att åstadkomma den heltäckande gröna sommarkronan måste ju varje liten gren bäddas in. Och då är det inte svårt att förstå den stora mängd höstlöv som alstras.

  

Samtidigt som löven bildar en matta av oändliga nyanser, så bjuder vädret på oändliga nyanser av skiftande utbud. Det är lätt att bli lurad av väderomslagen. Förra veckans lysande sol mot en klarblå himmel bjöd på nära nog sommartemperatur. Nästa morgons hundpromenad såg jag mer än en som låtit sig luras att gå ut lättklädd. Inte var det lätt att genomskåda att dagens sol endast kunde värma upp luften till ynkliga sju grader. Om man inte sett den frostiga daggen på trädäcket innan man gav sig ut. Är man inte är beredd är det också lätt att överraskas av en störtskur. De vita molntussarna förvandlas snabbt till en kolsvart himmel. Ena minuten beundrar jag den vackraste och skarpaste regnbågen. Nästa minut är regnet över mig, de stora dropparna faller tungt och möter ytan i pölarna som hoppande grodor. Ena dagen hörs några förvirrade småfåglar kvittra i höstvärmen som om det var vår, nästa dag överröstas de av den vinande vinden som virvlar upp löven och får mig att luta mig framåt när jag går.

Antingen kan man välja att kura ihop sig i stugvärmen eller så väljer man att ta sig an utmaningen. Dags alltså att bli listig och försöka lura det okynniga höstvädret. Välkommen vante och mössa, myströja och regnbyxa! Vi möts i hösten!

Boktjuven

"Köp den, låna den eller stjäl den, men framför allt: Läs den!"

Så står det på omslaget av Boktjuven av Markus Zusak.

Jag började läsa den en gång, men kom bara några kapitel den gången, minns inte längre varför. När min sextonåriga dotter nu uppmanar mig att läsa boken, tar jag den åter till mig. Och den här gången kan jag inte sluta läsa.

Den är vacker och omskakande, det är godhet och ondska sida vid sida, berättad av, eller jag ska kanske hellre säga målad av, döden. Det är värme i kylan. Det är hopp i hopplösheten. Det är kreativitet i en omöjlig tid. Det är berättelsen om livet i en liten tysk ort under andra världskriget. Trots att, eller kanske bara därför, som handlingen och slutet antyds flera gånger under berättelsens gång, drivs jag att vända sida efter sida för att få veta. Jag drivs av en inre konflikt att jag vill fort läsa vidare för att följa Boktjuven, samtidigt som jag inte vill att boken ska ta slut och bli tvungen att ta förväl till huvudpersonerna.

Detta måste väl vara ett kännetecken på en läsvärd bok!

Jag blir Liesel. Den lilla flickan som fascineras av ord och böcker. Jag känner ett starkt släktskap med Hans Hubermann. Dragspelaren med glimten i ögat och en cigarett i mungipan. Och visst känner man Rosas omtanke innanför fasaden. Men jag känner mig inte så modig som de. Tvärtom känner jag en feghet i att jag inte förmår ta till mig all den grymhet som utspelades i Nazityskland. Eller i de konflikter som utspelar sig i vår värld idag. Eller kanske är det enbart en försvarsmekanism. Jag känner mig oerhört tacksam att jag inte var Liesel eller har behövt uppleva krigets fasor. Gång på gång när man läser eller hör om historiska eller aktuella krigshändelser kommer frågan: Hur kan någon behandla andra människor på detta sätt? Jag förväntar mig inget svar. Jag tror inte det finns något svar som är möjligt att förstå!

Jag hoppas och tror att jag i alla fall har en del av Liesels omtanke och kreativitet att dela med mig av.

Tack A, för att du fick mig att läsa boken <3

Du som ännu inte läst boken, följ hennes råd du också:

Läs den!

Vardagslogik

En liten femåring kastade in kompisens sko i ett brett buskparti. Vi var flera stycken som engagerade oss för att hitta skon. När jag frågade den lille killen var skon kunde ha tagit vägen, svarade han: 

- Den är nog i magen på busken! 

 

 

Ur hackspettens perspektiv

Jag kom att tänka på vårens hackspett när jag var ute på min hundrunda en av dessa fantastiskt vackra höstdagar. Hans beteende förbryllade mig flera gånger under våren. I efterhand har jag fått en förklaring.

Mitt motto är ”Om man slår huvudet i väggen måste man se sig om efter dörren”. Jag minns inte längre varifrån detta visdomsord kom, bara att jag läste det någonstans för länge sedan och att det hjälpt mig vidare många gånger. Det är just denna mening som dyker upp när jag går på min hundpromenad genom skogen en tidig vårmorgon. ”Om man slår huvudet i väggen måste man se sig om efter dörren”. I skogen bor en hackspett som inte tycks leva efter samma motto. Varje dag hörs på långt håll ta-ta-ta-ta-taa … ta-ta-ta-taa … Och följer man ljudet får man syn på honom. Varje dag sitter han på framsidan av en giganstisk fågelholk och hamrar. Precis sidan om den minst två decimeter höga holköppningen. Han har inte sett sig om efter dörren, tänker jag. Och den stackaren har inte förstått att det inte kommer att dyka upp några små larver ur de perfekt hyvlade planken. Eller är det jag som inte har förstått hackspettens vision?

För en tid sedan frågade jag en mycket fågelintresserad kollega om han kunde förklara hackspettens beteende. Svaret var helt enkelt hackspettens motiv för sitt ta-ta-ta-ta-taa … Hackspetten försökte inte alls komma in i holken. Hans syfte var att meddela rivalerna om att detta var hans revir. Och vilken lycka han måste ha känt när han hittade denna jätteholk som fungerar som en förstärkare. Min hackspetts ta-ta-ta-ta-taa … ljöd högre och längre än alla andras, han var skogens konung, i varje fall hackspettskung.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, hackspetten levde efter samma motto som jag gör: "Om man slår huvudet i väggen måste man se sig om efter dörren”. Det gäller bara att se problemet ur rätt perspektiv och lösa det utifrån rätt förutsättningar. Det som jag upplever som ett problem behöver inte vara ett problem om man ser det ur ett annat perspektiv. De öppningar jag hittar som vägar att lösa problemet kan upplevas som återvändsgränder ur ett annat perspektiv. Ju fler perspektiv jag uppfattar, desto fler lösningar finns att pröva. Att kompromissa måste då vara att hitta den lösning som stämmer överens med flest perspektiv.

Slutsats: "Om jag slår huvudet i väggen, ska jag följa hela väggen för att hitta alla öppningar innan jag ser mig om efter dörren".