Stjärngossens fall

Så här mitt mellan Lucia och jul går mina funderingar till ändrade traditioner. Förra veckan fick jag möjlighet att se ett fyrtiotal förskolebarn gå luciatåg. Det är klart att man tänker tillbaka på alla luciatåg som jag varit med i eller tittat på under åren.

Som riktigt liten gick jag och storasyster luciatåg som tärna respektive lucia. Vi gick till mormor och morfar och till tant Signe och farbror Algot och tant Jönsson. Det var så grannarna kallades då. Tant och farbror. Om jag minns rätt så hade den första luciakronan ett stort 4,5 volts batteri som på något sätt skulle fästas under lucialinnet. Sedan blev det lite modernare med stora stavbatteri som gjorde kronan tung, sista kronan jag köpte var med de små batterierna som även små lucior orkar bära.

Luciatåg var en allvarlig tradition med en lucia, övriga flickor var tärnor, pojkarna var stjärngossar och kanske fick en eller ett par små tomtar smita med för att sjunga tipp-tapp. Glittret i håret på tärnorna skulle vara enkelt, inte de nymodiga tjocka varianterna som började dyka upp i affärerna. När döttrarna började bli så stora att de skulle delta i skolans luciatåg var det lite friare val. I vår familj har det varit lite blandat. Det var tomtemor, pepparkaksgumma och en gång valde en av döttrarna att vara tärna vilket resulterade i att hon var ensam tärna för alla andra tjejer var lucior. Allvarligare var det förstås när de deltog i kyrkans luciatåg, tillbaka till en lucia, tärnor och stjärngossar. Mina bästa luciaminnen är de två gånger döttrarna varit lucior i just detta luciatåg i kyrkan, en av gångerna med levande ljus i håret. Då började jag gråta av stolthet <3

Tillbaka till förra veckans luciatåg så gör jag reflektionen att tåget inte riktigt ser likadant ut. Är det kanske inte en allvarlig tradition längre? Det var ett par lucior och några tärnor, två stjärngossar! Är stjärngossar ett utdöende släkte??? Nånstans i bakhuvudet finns en tanke att det från början var stjärngossar som gick runt i tåg i byn och sjöng "Lusselelle elva nätter före jul…" När kom Lucia in som en svensk tradition? Hon var ju ett italienskt helgon. I vilket fall så var både stjärngossarna och luciorna i minoritet i detta luciatåg. Men de övriga trettio barnen då? Ja ett par små söta pepparkakor var där men sedan var resten tomtar!! Det svenska traditionella luciatåget har ersatts av ett tomtetåg med inslag av lucior.

Missförstå mig inte, barnen var helt underbart söta, men är det fortfarande Lucia vi firar? Jag såg ett inslag på nyheterna på kvällen den 13:e som handlade om säkerhet på lekland. I reportaget såg man en grupp förskolebarn som vi fick veta var där för att fira Lucia?! För mig får barnen gärna vara på leklandet den 13 december, men för mig är det inte möjligt att fira Lucia på detta sätt. Jag läste också en tidningskrönika som berättade om ett barn som varit snöboll i luciatåget vid ett tillfälle. Ok det kan man kanske tänka sig. Men krönikören berättade också om ett annat barn som inte hade fått vara leopard i luciatåget och undrade varför man inte kan vara det. Men här går väl ändå gränsen!! Vad har leoparden med lucia eller ens jul att göra?

Jag är helt klart positiv till att modernisera traditioner, men är det verkligen en tradition om man ändrar till oigenkännlighet? Lucia behöver kanske inte vara den allvarliga tradition den en gång var, men om inte luciorna är i centrum för tåget ska vi kanske inte kalla det för luciatåg. Kanske är det ett tomtetåg eller jultåg vi ska presentera det som. Och om leoparden ska med så bjud istället in till vinterkarneval.

Puh mitt i det traditionella julstöket :D

Musikupplevelse

Jag har varit på opera för första gången i mitt liv. La Traviata. En mäktig och kanske lite märklig upplevelse. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det var en märklig upplevelse eller inte. Jag har däremot bestämt mig för att jag absolut vill gå på opera igen.
   
Operaupplevelsen kan ses i olika delar och då menar jag inte handlingens olika akter. Första delen är byggnaden. Mitt första operabesök var på Kungliga Operan i Stockholm. Det är en så otroligt vacker byggnad att bara ett besök här är en stor upplevelse i sig. En mäktig upplevelse. En byggnad så perfekt utformad för musik och dramatik. Bara att kliva in i salongen förflyttar besökaren till en annan värld, till en annan tid. De förgyllda balkongräckena ramar in publiken mot en bakgrund i rött. Över oss svävar den helt magnifika takkronan. För visst ser den ut att sväva sin storlek till trots, jag har tagit reda på att kronan väger två ton! Jag och dottern sitter på översta balkongen men känner trots det en närhet till scenen. Byggnadens utformning gör att alla 1100 besökarna ryms inom en liten radie som skapar närhet i salongen.
   
Musiken blir nästa del av upplevelsen. Mest fascinerad är jag över hur fantastiskt duktiga sångarna och musikerna är. I dagens mediavärld där allt är inspelat och retuscherat, blir det ytterligare en stark upplevelse att imponeras över hur skådespelare och musiker direkt överför sin passionerade inlevelse till var och en i publiken. Visst kan man gå på konsert eller teater och imponeras där, men det är sällan musiken tränger in i en så som min upplevelse var här. Säkert är själva operabyggnadens utformning och akustik en stor bidragande orsak även här. Men visst förstår jag Julia Roberts känsla i Pretty Woman.
   
Sedan kommer frågan om opera är en märklig upplevelse? Visst är det märkligt att sitta i Stockholm, se en opera som utspelar sig i Paris, höra hur huvudpersonerna för en sjungande dialog på italienska. Handlingen känns tidlös samtidigt som scenografi och kläder ibland pekar mot flera olika årtionden under de senaste hundra åren, ända in i modern tid. Det som då blir ytterligare märkligt är de italienska texterna som flyttar oss tillbaka till Verdis tid. La Traviata, den vilsegångna, ja så kan det nästan kännas om man försöker få ihop de olika intrycken.
   
Men det är om man börjar analysera. 
Jag inser att opera bara ska avnjutas. 
Att tillåta sig själv att översköljas av musiken.