Sårbarhet

I veckan fick jag en tankeställare hur sårbart vårt moderna samhälle är. Och hur kraftfullt.

När jag kom till jobb klockan åtta på morgonen meddelades att vi inte hade något vatten. Orsaken var en vattenläcka i närheten. Först tänker man oj, ja det kan ju bli lite besvärligt tills vattnet kommer tillbaka. Vi väntar på besked vad som ska hända och halv nio får vi veta att det är oklart när vattnet kan släppas på igen. Skolan måste stängas ner för dagen. För vad annat är möjligt när det inte är möjligt att laga mat till barnen eller använda toaletterna. Inte minst med tanke på det tjugofemtal blöjbarn som finns på förskolan. Plötsligt blir allting oerhört komplicerat när det mest självklara för oss inte fungerar. Tänk efter hur många gånger vi öppnar kranen varje dag. Våra höga hygienkrav gör det omöjligt att ta ansvar för barnen som ska delta i verksamheten. Samtidigt som tankarna flimrar förbi någonstans i bakhuvudet hur många människor på vår jord som varje dag måste gå lång väg för att hämta sitt vatten, om det finns vatten, är det svårt att inte se en stund utan vatten i vårt samhälle som ett stort problem.

Alltså måste skolan stängas ner. Då kommer nästa problem. Vi måste få tag på alla föräldrar så att de kan hämta barnen. Krislistorna med föräldrarnas telefonnummer plockas fram och vi börjar ringa runt. Det som är påtagligt är att det är enbart mobilnummer som används. Tiden då fast telefoni används känns mycket avlägsen. Jag vet inte vad alla föräldrar arbetar med, men det var i alla fall inte svårt att få kontakt. På mindre än en timme är nästan alla barn redan hämtade, två barn kvar i min grupp och deras föräldrar kommer inom ytterligare en timme. Imponerande! Den välutvecklade kommunikationen skapar nätverk och samarbete. Förutom mobiltelefonerna fanns information tillgänglig på både kommunens och skolans hemsidor och säkert också i lokalpressen. Till och med via facebook spreds informationen mellan föräldrar så när de nåddes av skolans samtal var vissa redan informerade.

Några timmar senare var vattnet tillbaka och vi kunde rusta oss för en ny vanlig dag dagen efter. Vi kunde se situationen som en övning i krishantering och vi klarade oss ganska bra. Men visst får man en tankeställare hur problemfylld vår vardag blir av ett ovälkommet avbrott. Den här gången var det en vattenläcka, nästa gång kan det vara strömmen eller telekommunikationen som bryts. En sådan här händelse kan vara bra ibland för att påminna oss om hur bra vi har det och hur sårbara vi faktiskt kan vara. Visst händer det att strömmen går där hemma eller vattnet stängs av, men det går att hantera inom familjen. Situationen blev annorlunda när det plötsligt fanns en större grupp människor att ta ansvar för.

Och lite elakt tänker jag på tågtrafiken. För vem har inte förbannat tågtrafiken någon gång för elfel, signalfel, nedfallen ledning eller nedisning. Men sj borde ju ha haft alla möjligheter att genom åren öva på att hantera dessa situationer åtskilliga gånger. Min fundering blir - varför fungerar i så fall fortfarande inte informationen?