Jag har varit på opera för första gången i mitt liv. La Traviata. En mäktig och kanske lite märklig upplevelse. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det var en märklig upplevelse eller inte. Jag har däremot bestämt mig för att jag absolut vill gå på opera igen.
Operaupplevelsen kan ses i olika delar och då menar jag inte handlingens olika akter. Första delen är byggnaden. Mitt första operabesök var på Kungliga Operan i Stockholm. Det är en så otroligt vacker byggnad att bara ett besök här är en stor upplevelse i sig. En mäktig upplevelse. En byggnad så perfekt utformad för musik och dramatik. Bara att kliva in i salongen förflyttar besökaren till en annan värld, till en annan tid. De förgyllda balkongräckena ramar in publiken mot en bakgrund i rött. Över oss svävar den helt magnifika takkronan. För visst ser den ut att sväva sin storlek till trots, jag har tagit reda på att kronan väger två ton! Jag och dottern sitter på översta balkongen men känner trots det en närhet till scenen. Byggnadens utformning gör att alla 1100 besökarna ryms inom en liten radie som skapar närhet i salongen.
Musiken blir nästa del av upplevelsen. Mest fascinerad är jag över hur fantastiskt duktiga sångarna och musikerna är. I dagens mediavärld där allt är inspelat och retuscherat, blir det ytterligare en stark upplevelse att imponeras över hur skådespelare och musiker direkt överför sin passionerade inlevelse till var och en i publiken. Visst kan man gå på konsert eller teater och imponeras där, men det är sällan musiken tränger in i en så som min upplevelse var här. Säkert är själva operabyggnadens utformning och akustik en stor bidragande orsak även här. Men visst förstår jag Julia Roberts känsla i Pretty Woman.
Sedan kommer frågan om opera är en märklig upplevelse? Visst är det märkligt att sitta i Stockholm, se en opera som utspelar sig i Paris, höra hur huvudpersonerna för en sjungande dialog på italienska. Handlingen känns tidlös samtidigt som scenografi och kläder ibland pekar mot flera olika årtionden under de senaste hundra åren, ända in i modern tid. Det som då blir ytterligare märkligt är de italienska texterna som flyttar oss tillbaka till Verdis tid. La Traviata, den vilsegångna, ja så kan det nästan kännas om man försöker få ihop de olika intrycken.
Men det är om man börjar analysera.
Jag inser att opera bara ska avnjutas.
Att tillåta sig själv att översköljas av musiken.
Första gången jag var på opera var när jag var i 35-årsåldern. La Traviata var en av de första jag såg och jag blev djupt tagen. Av musiken, av sångarna, av dekoren och kläderna, av stämningen och passionen!
SvaraRadera