Ur hackspettens perspektiv

Jag kom att tänka på vårens hackspett när jag var ute på min hundrunda en av dessa fantastiskt vackra höstdagar. Hans beteende förbryllade mig flera gånger under våren. I efterhand har jag fått en förklaring.

Mitt motto är ”Om man slår huvudet i väggen måste man se sig om efter dörren”. Jag minns inte längre varifrån detta visdomsord kom, bara att jag läste det någonstans för länge sedan och att det hjälpt mig vidare många gånger. Det är just denna mening som dyker upp när jag går på min hundpromenad genom skogen en tidig vårmorgon. ”Om man slår huvudet i väggen måste man se sig om efter dörren”. I skogen bor en hackspett som inte tycks leva efter samma motto. Varje dag hörs på långt håll ta-ta-ta-ta-taa … ta-ta-ta-taa … Och följer man ljudet får man syn på honom. Varje dag sitter han på framsidan av en giganstisk fågelholk och hamrar. Precis sidan om den minst två decimeter höga holköppningen. Han har inte sett sig om efter dörren, tänker jag. Och den stackaren har inte förstått att det inte kommer att dyka upp några små larver ur de perfekt hyvlade planken. Eller är det jag som inte har förstått hackspettens vision?

För en tid sedan frågade jag en mycket fågelintresserad kollega om han kunde förklara hackspettens beteende. Svaret var helt enkelt hackspettens motiv för sitt ta-ta-ta-ta-taa … Hackspetten försökte inte alls komma in i holken. Hans syfte var att meddela rivalerna om att detta var hans revir. Och vilken lycka han måste ha känt när han hittade denna jätteholk som fungerar som en förstärkare. Min hackspetts ta-ta-ta-ta-taa … ljöd högre och längre än alla andras, han var skogens konung, i varje fall hackspettskung.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, hackspetten levde efter samma motto som jag gör: "Om man slår huvudet i väggen måste man se sig om efter dörren”. Det gäller bara att se problemet ur rätt perspektiv och lösa det utifrån rätt förutsättningar. Det som jag upplever som ett problem behöver inte vara ett problem om man ser det ur ett annat perspektiv. De öppningar jag hittar som vägar att lösa problemet kan upplevas som återvändsgränder ur ett annat perspektiv. Ju fler perspektiv jag uppfattar, desto fler lösningar finns att pröva. Att kompromissa måste då vara att hitta den lösning som stämmer överens med flest perspektiv.

Slutsats: "Om jag slår huvudet i väggen, ska jag följa hela väggen för att hitta alla öppningar innan jag ser mig om efter dörren".