Jag har precis avslutat Tigermammans stridsrop. Och det har varit en upprörande upplevelse på tvåhundrafemtio sidor. Jag förstår att många har ställt frågan om man får lov att göra så mot barn.
Tigermamman, Amy Chua, är professor i juridik vid Yale University. Hon är född i USA, men har kinesiskt ursprung. Hennes man är också född i USA, men med judiskt ursprung. Tillsammans har de två döttrar födda i mitten av 90-talet. Amy beskriver i boken hur det är att uppfostra sina barn på det hon kallar ett kinesiskt vis i ett västerländskt samhälle.
Jag vet inte om det finns ett sådant begrepp, men det som ploppar upp i mitt huvud när jag tar del av Tigermammans stridsrop är "mental aga"!
Då kan man fråga sig vad som gjort mig upprörd. Ja, jag kan ju ta ett par exempel från boken:
Amy själv är uppvuxen med att ingenting duger om man inte är bäst. Hon uppfostrar därför sina barn på exakt samma sätt. Amy beskriver hur hon vid ett tillfälle i skolan blev näst bäst och skulle vid en ceremoni få ta emot ett pris för detta. Alla föräldrar fanns på plats. Efteråt sa hennes pappa att han hoppades att Amy aldrig mer skulle skämma ut honom på detta sätt och bara komma på andra plats.
Amys tvingar sina döttrar att börja spela piano respektive fiol vid tre års ålder. Om man ser på dessa underbarn som spelar så fantastiskt i tidig ålder så brukar jag i alla fall förutsätta att de har denna förmåga med sig naturligt och att det sker på frivillig bas. Efter att ha läst Tigermammans stridsrop så har denna illusion försvunnit. Amy tvingar barnen att spela flera timmar om dagen och står och övervakar dem och kommenterar kritiskt minsta lilla fel. Aldrig något beröm. Barnen får aldrig träffa kompisar.
"Jag medger att det här kanske låter lite intensivt. Men jag kände att jag kämpade mot klockan. Barn i Kina övar tio timmar om dagen. … Dessutom befann jag mig redan i underläge eftersom jag hade en amerikansk make som tyckte att barn skulle ha roligt när de var små."
Familjen brukade ofta resa i USA eller Europa, men detta innebar på inget sätt uppehåll i musikövandet. Även i dessa läge prioriterades timmar av övning före besök på museum eller en tur på stan, även om detta ibland innebar ett stort problem för att hitta ett piano att öva på.
Vidare beskrivs hur Amy stressar från sitt jobb mitt på dagen för att hämta sin fiolspelande dotter under hennes lunch och idrottslektion för att hon ska hinna öva ytterligare någon timme. Efteråt skjutsas dottern tillbaka till skolan och hon själv åker tillbaka till arbetet.
Så fortsätter hela boken! Jag kan avslöja att en av döttrarna till slut gör uppror och anklagar mamman för att vara egoistisk, och jag kan bara hålla med! Gång på gång undrar jag om Amy är galen. Hur kan man uppfostra på ett sätt att enbart högsta betyg och att vara bäst är tillräckligt bra? Visst ska man ställa krav på sina barn. Men att aldrig få känna att man duger? Att aldrig få göra samma saker som ens jämnåriga kompisar? Kan man fungera normalt socialt med en sådan uppväxt? Vem är det man ställer kraven på? Amy har en sådan prestationsångest som hon har med sig från sin barndom och som hon överför till sina barn. Visst vill man bli stolt över sina barn, men det är fruktansvärt egoistiskt att tvinga sina barn att bli bäst för att själv inte känna sig misslyckad. För det är ju det det handlar om. Och vilket egoistiskt förhållningssätt att inte respektera andra än sina egna barns framgångar. Jag föredrar att känna glädje av både mina barns och andras framgångar.
Jag hoppas att mina döttrar känner min stolthet över dem precis som de är.
De behöver inte vara bäst för att få min kärlek och respekt.
I mina ögon är ni alltid bäst i alla fall <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar